GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Filip Hallbäck anser att det “genom filmen pågår ett klurigt spel med åskådaren” då berättartonen i filmen är komplex på flera nivåer och “gränserna mellan det fiktiva och det dokumentära suddas ut.”
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Jafar Panahi
Medverkande: Jafar Panahi, Naser Hashemi, Vahid Mobasheri m fl.
Iransk film nådde världsrykte under 1990-talet, med filmskapare som Abbas Kiarostami och Mohsen Makhmalbaf i spetsen, trots den iranska regimens hårda kontroll av populärkulturen. Med inspiration från den italienska neorealismens konventioner och den franska nya vågens revolutionerande bildspråk kunde iranska filmskapare bidra till en levande nationell filmkultur.
Jafar Panahi slog igenom internationellt med Den vita ballongen (1995), vilket blev den allra första iranska filmen att prisbelönas i Cannes filmfestival. Bland övriga filmer märks Cirkeln (2000), som vann Guldlejonet vid Venedigs filmfestival, Kvinnor offside (2006) och Taxi Teheran (2015). Trots att den iranska regimen ofta censurerat hans filmer åtnjuter han respekt världen över. Med anledning av att Iran har förbjudit honom att lämna landet, ge intervjuer och skapa film under 20 år tilldelades han Sacharovpriset för tankefrihet 2012. Se rokh (2018) smugglades ut ur Iran och visades vid Cannes filmfestival, som belönade honom med pris för bästa manus. Nyligen har han befriats från sin husarrest, efter att ha inlett en hungerstrejk.
Panahis senaste film No Bears har två parallella berättelser. Den ena berättelsen handlar om att Panahi blir indragen i en djupt bitter konflikt mellan två familjeklaner i den iranska byn Joban (nära den turkiska gränsen). Byborna är givetvis generade över att störa sin framstående gäst från Teheran, och här visas en tydlig kontrast mellan bybornas traditionsenliga levnadssätt och den sofistikerade Panahi med sin MacBook och sina videokameror. Panahi får som sagt inte lämna Iran, men ändå har han hyrt ett rum i en liten by nära den turkiska gränsen. Därifrån bevakar han framställningen av en film på andra sidan gränsen och försöker få internetkontakt med sitt filmteam.
Det hela börjar relativt lugnt med en begäran om att radera ett foto han tagit, men konflikten fördjupas och slutar i en tragedi. Det intressanta är att själva fotot aldrig visas och Panahi erkänner heller aldrig att han har tagit bilden. Byborna vill ändå ha bevis på fotots existens (eller icke-existens). Här framträder alltså Panahis lek med verkligheten: hur ska man bevisa något som inte finns?
Den andra berättelsen utspelar sig i Turkiet och handlar om ett iranskt par som vill fly till Europa, men snart visar det sig att filmen inte följer ett färdigskrivet manus. Paret är inga skådespelare, utan verkliga flyktingar och kameran filmar deras försök att lämna landet. Emellertid bryter dessa skådespelare mot “fjärde väggen”, men ändå inte eftersom vi ser en film i filmen.
Själv medverkar Panahi och spelar en fiktiv version av sig själv i huvudrollen. Genom filmen pågår ett klurigt spel med åskådaren: är filminspelningen i filmen en film eller är det hela en verklighet som visas? Det märks att Panahi är tydligt influerad av mentorn Kiarostamis omsorgsfullt konstruerade realism. Det innebär ett komplext berättande på flera nivåer där gränserna mellan det fiktiva och det dokumentära suddas ut. Trots sin genreöverskridande form är No Bears ändå någorlunda lättillgänglig. Panahis berättande genomsyras av subtil samhällskritik. Han skildrar en religiös hederskultur som präglar byns sammanhållning och kritiserar densamma genom att skildra både dess medlöpare och rebeller. Skildringar som öppnar upp för mångahanda tolkningsmöjligheter.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Jafar Panahi
Medverkande: Jafar Panahi, Naser Hashemi, Vahid Mobasheri m fl.
info@opulens.se
