DOKUMENTÄR. “Det personliga förenas med det offentliga, liksom påminner om insikten att smärta många gånger blir en sorts kreativitetens källa till storartad konst.” Ändå finner Filip Hallbäck All the Beauty and Bloodshed problematisk då filmens två historier klyver den till upplevelsen av två separata historier. Vi publicerade för övrigt en förhandstext om filmen i förra veckan. Den kan läsas här.
Betyg:
Genre: Dokumentär
Regissörer: Laura Poitras
Medverkande: Nan Goldin, Patrick Radden Keefe, Megan Kapler mfl.
Det finns en skarp distinktion mellan historia och förflutet; det förstnämnda är alltid en kontruktion, medan det senare är ett ändlöst fält som kan utforskas. Denna insikt påminns jag om, när fotografen/aktivisten Nan Goldin med sin på samma gång drömska och släpiga berättarröst beskriver att alla människors liv kan bli berättelser, men minnen däremot är något helt annat. Minnen sitter djupare i ens kropp och kan väckas till liv när man minst anar det, till exempel av att känna vissa lukter eller att få syn på vissa avbildningar.
Dokumentären börjar i nutid med en protestaktion organiserad av Nan Goldin själv och hundratals demonstranter. Den ägde rum inne i Metropolitan Museum of Arts 2018. Dramaturgin är därefter uppbyggd efter sju kapitel, som vart och ett börjar med en fotografisk sekvens eller arkivfilmer från en period i Goldins liv och som växlas med inspelningar från hennes protester med den utomparlamentariska aktivistgrupp som hon varit med och grundat 2017, P.A.I.N. (Prescription Addiction Intervention Now). Protestaktionerna riktar sig direkt mot konstmuseer och universitet inne i de ståtliga byggnaderna därför att budskapet blir mycket starkare inomhus.
Kritiken är att dessa institutioner tar emot enorma donationer av familjen Sackler (och därmed skänker dem legitimitet). Familjen Sackler har nämligen tjänat en förmögenhet inom läkemedelsbranschen. Det starkt beroendeframkallande smärtstillande OxyContin som finansierats av familjen Sackler har, enligt aktivistgruppen, resulterat i att över 400,000 amerikanska medborgare bortgångar av överdoser. Istället för att ta sitt ansvar har familjen Sackler kontrollerat sitt rykte genom att säkerställa att deras namn är synligt på museer och universitet, lobbat hårt för att underlätta för läkare att skriva ut läkemedlet på recept och marknadsfört sin produkt som riskfri. Inspirationen till gruppens aktivism kommer från 1980-talets aktivism under hiv/aids-epidemin ute på gator och torg. Medan hennes nära vänner dog som flugor rådde en arktisk tystnad från politiskt håll. Samma mönster ser hon upprepa i och med familjen Sacklers affärsverksamhet och opioid-epidemin. Kongressen säger inget. Justitiedepartementet säger inget. Familjen Sacklers försök till förlikning blir ett hån mot offren.
I Laura Poitras essäistiska dokumentär, som belönades med Guldlejonet i Venedig filmfestival förra året, finns en ambition att samtidigt teckna ett mångfacetterat porträtt av Nan Goldin och den tänkande människan bakom fotografen/aktivisten. Nan Goldin (som för övrigt finns representerad på Moderna Museet) är främst världsberömd för sin självbiografiska diabildserie The ballad of Sexual Dependency från 1986, som innehåller helt otroliga bilddokument mellan 1979–1986. Hennes naturliga snapshot-bilder av klubbar, sovrum och badrum ger en inblick i HBTQ-subkulturers och konstkollektivs inre liv och atmosfärer i New York. Fotografierna blir som ett fönster bort mot en svunnen tid.
Poitras, som för övrigt vann en Oscar för bästa dokumentär för Citizenfour om Edward Snowden och den stora skandalen kring NSA, håller sig konsekvent i bakgrunden och låter Nan Goldin få tala för sig. På likartat sätt som Chris Marker tillämpar i sin banbrytande essäfilm Terrassen från 1962 visas ett flöde av dynamiska fotografier i All the Beauty and Bloodshed, samtidigt som Goldin via sin berättarröst återger personliga minnen av sitt liv i de subkulturella kretsarna, liksom sin barndom. Nans syster Barbara tog sitt liv när Nan var sju år gammal och föräldrarna försökte neka ända in i kaklet att det hela rörde sig om ett självmord.
Själva filmtiteln på filmen härrör från ett citat ur systerns journal, vars innehåll i övrigt blir en uppskakande upplevelse för Goldin när hon läser det. Samtidigt är hon i sitt konstnärskap/aktivism mån om att bryta tabun, oavsett om det handlar om efterfarenheter av drogberoende, sex mot ersättning, misshandel i nära relation eller att vara anhörig till någon som tagit sitt liv. Det personliga förenas med det offentliga, liksom påminner om insikten att smärta många gånger blir en sorts kreativitetens källa till storartad konst.
All the Beauty and Bloodshed har dessvärre ett genomgående problem, och det är att den inte alls känns helgjuten. De två historierna med å ena sidan Goldins liv i de subkulturella sammanhangen, å andra sidan hennes aktivism klyver isär och blir som två separata filmer. Än mer problematiskt blir det för helheten när andra röster inom P.A.I.N-rörelsen får enormt mycket utrymme, även om de medför intresseväckande yttranden. För mig väcker det frågan: är detta egentligen en film om Goldin eller i själva verket om aktivistgruppen P.A.I.N?
Oavsett vilket känner jag mig inte alls mer upplyst om varken det ena eller det andra. Hur är kollegors, kritikers och nära vänners uppfattningar om Nan Goldin? Om detta får vi inget svar om i den här dokumentären. Inte heller något mer avslöjande och informerande om den amerikanska läkemedelsindustrins cyniska vinstjakt på utsatta människors bekostnad, mer än att P.A.I.N:s manifestationer möter motstånd.
Betyg:
Genre: DokumentärRegissörer: Laura Poitras
Medverkande: Nan Goldin, Patrick Radden Keefe, Megan Kapler mfl.
info@opulens.se
