GUNSTLING. Det är inte nepotismen som är det stora problemet i kulturlivet, utan att konsten förlorat sitt egenvärde. Debatten om kulturbarnen leder fel genom att fokusera på förutsättningar istället för utfall.
Det mest plågsamma med debatten om de så kallade “kulturbarnen” (det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som använt detta för att bygga sin egen plattform i kulturlivet) är inte att se somliga kulturbarn förklara att de minsann inte alls haft någon fördel av att födas rakt in i kultureliten och att just de är sin egen lyckas smeder. För visst finns det sådana, det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som själva haft talang och självdisciplin till att själva bli framträdande kulturpersonligheter i sin egen rätt. Något säger mig dock att dessa inte skulle rycka ut till sitt eget försvar i den här typen av debatter. Här gäller show don’t tell.
Det plågsammaste med kulturbarnsdebatten är att se personer som faktiskt tagit sig fram i kulturlivet av egen kraft försvara sina mindre talangfulla kollegor, som helt uppenbart enbart har sina positioner på grund av sina efternamn. Detta försvar, som förekommit i såväl kultursidor som i sociala medier, visar hur de verkliga maktförhållandena i kultursektorn ser ut. De ärvda positionerna väger tyngre än de som uppnåtts av egen kraft, och de som besitter de senare vet om det. De vill inte riskera att hamna på kant med sina framtida chefer, redaktörer och uppdragsgivare.
Debatten om nepotism versus meritokrati i kulturlivet är varken ny eller unik. Nepotism har alltid funnits och i många olika sektorer. I grund och botten är det ingenting konstigt med att föräldrar vill hjälpa sina barn framåt i karriären eller att människor rekryterar sina vänner och bekanta. Meritokrati är dessutom ett vanskligt begrepp, eftersom det alltför ofta används för att försvara sin motsats: precis som i kulturbarnsdebatten tenderar personer som uppnått sina positioner på andra sätt än genom talang och hårt arbete hänvisa till meritokratiska argument för att rättfärdiga sin framskjutna ställning.
När det kulturella kapitalet förlorat sitt transaktionsvärde är kontakter och pengar det enda som räknas.
Vi föds alla med olika förutsättningar i livet. Somliga föds med pengar, andra med ett berömt efternamn, åter andra med både och. Vissa har både talang och pengar, andra har ingenting. Vissa måste arbeta hårt för att uppnå det som andra har till synes utan egen ansträngning. Problemet med det svenska kulturlivet är inte att spelplanen är riggad till somligas fördel, utan att det inte längre är mycket till spelplan överhuvudtaget. Det som borde vara intressant är utfallet, inte förutsättningarna. Nepotism har alltid funnits, men när konsten tillerkändes ett egenvärde kunde den som föddes med sämre förutsättningar än dåtidens kulturbarn konkurrera med dessa genom talang och hårt arbete.
Sociologen Pierre Bourdieu skrev om tre olika typer av kapital – ekonomiskt, socialt och kulturellt – som så att säga kunde växlas in mot varandra. I den epokgörande Konstens regler undersökte Bourdieu hur ett självständigt kulturliv, ett kulturell “fält” växte fram under det sena 1800-talets Frankrike, där de som hade pengar eller inflytelserika nätverk behövde konstnärerna för dessas kulturella kapital, lika mycket som de senare behövde de förras pengar och kontakter. Men detta ömsesidiga beroendeförhållande förutsätter att kulturen anses ha ett egenvärde. När konsten inte längre tillerkänns ett egenvärde förlorar det kulturella kapitalet sitt transaktionsvärde. När konstnärlig talang och prestation inte längre spelar någon roll är pengar och kontakter det enda som räknas, också i kulturlivet. Det är de kulturutövare som försvarar kulturbarnens ärvda positioner plågsamt medvetna om, och sväljer förtreten. Man biter inte den hand som förhoppningsvis kommer att föda en i framtiden.
Förklaringarna till att konsten förlorat sitt egenvärde varierar, beroende på från vilket håll man närmar sig frågan. Somliga menar att det är den subjektivistiska kultursyn som, rätt eller orätt, brukar förknippas med postmodernismen som är orsaken: när konsten ger upp sina sanningsanspråk måste dess värde sökas någon annanstans, utanför kulturen. Andra menar att konsten förlorade sitt egenvärde när den underkastades en politisk analys och reducerades till ett redskap i en politisk kamp för omdaning av samhället. Åter andra menar att det är kapitalismens logik som förvandlat konsten till en handelsvara som alla andra. Men när konsten förlorar sitt egenvärde förlorar också kultursektorn sitt existensberättigande. När det kulturella kapitalet förlorat sitt transaktionsvärde är kontakter och pengar det enda som räknas.
Som Eric Schüldt formulerade det i en artikel i Expressen i början av året:
“I en sådan värld behövs ingen konst. Eller den kan kanske få finnas, av nostalgiska skäl. Den kan vara underhållning, eller något man tjänar pengar på. Men den kan aldrig vara centrum för samhället. Men det där är en cynisk värld. Och utan det outgrundliga djupet, det som skulle kunna kallas för en själ, så förvandlas konsten och kulturen till att framför allt vara maktutövning. Då blir Beethovens symfonier, eller Botticellis målningar ett sätt att förtrycka, att stöta ut, att skapa hierarkier.”
Det tragiska med debatten om kulturbarnen är inte att vissa fått bättre förutsättningar än andra att lyckas i kulturlivet. Så har det som sagt alltid varit. Det tragiska är att vem du är numera tycks vara det enda som räknas, inte vad du åstadkommer. När de konstnärliga måttstockarna avskaffats kommer kultursektorn att befolkas av medelmåttor. Kanske är kulturbarnens starka ställning idag en konsekvens av att deras efternamn omges av ett nostalgiskt skimmer som påminner oss om den tid då deras föräldrar slog igenom, en tid som värdesatte konstnärlig talang och kulturen ansågs ha ett egenvärde.
larsanders.johansson@opulens.se
