POESI. Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath, skriver Anna Remmets. Det rör sig om “Helen Heaths elektriska vänner”, en bok som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten av Mikaela Nyman och ett urval dikter i såväl översättning som original.
Helen Heaths elektriska vänner
av Mikaela Nyman
Ellips förlag
I Sverige är vi relativt dåliga på att uppmärksamma finlandssvenska författare om de inte heter Tove Jansson, Edith Södergran, Märta Tikkanen eller Kjell Westö. Augustpriset för ungdomslitteratur till Ellen Strömberg var en glädjande överraskning. Och om de flesta svenskar är tämligen okunniga om ny finlandssvensk litteratur, lär det vara ännu värre ställt med kollen på litteratur från Nya Zeeland.
Genom att läsa Helen Heaths elektriska vänner som ges ut på det finlandssvenska förlaget Ellips kan man bilda sig inom båda områdena.
Det är en i bokstavlig mening liten tunn volym som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten Helen Heath av den åländska kollegan Mikaela Nyman och ett urval av den förstnämndas dikter i såväl översättning som original.
Nyman, som alltså är från Åland men bor på Nya Zeeland och skriver på både svenska och engelska blev 2020 nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för diktsamlingen När vändkrets läggs mot vändkrets som handlade om sorgen över en systers död. Också i de av Heaths dikter som här presenteras är sorg och förlust närvarande, trots att de motiven inte är de första man tänker på när man hör begreppet science poetry som är den strömning där Nyman i sin essä placerar Heath.
Helen Heath, född 1970, intresserar sig för feminism och teknik på gränsen till framtidsdystopier eller -utopier beroende på hur man ser det. Hennes dikter kan handla om vardaglig teknik som gamla telefoner, men också om helt nya släkten gjorda av icke-organiskt material och om döda närstående som sparats ner som en slags programvara.
Jag uppskattar Nymans val att presentera de utvalda dikterna både i översättning och i engelskt original. Vad gäller Nymans egen text är det dock lite olyckligt att den presenteras som en essä när den egentligen känns mer som ett initierat förord. Utgiven som en bok med Nyman som författare hade jag gärna sett att texten varit lite mer djuplodande och att Nymans tankar fått ta mer plats.
Men med det sagt är jag tacksam över att bli introducerad för Heath och det litterära sammanhang hon verkar i. Mikaela Nyman beskriver kortfattat vad som kännetecknat så kallad science poetry och vilka andra poeter som förknippas med termen.
Det är särskilt intressant när hon knyter Helen Heath till ett postkolonialt skrivande som består i en implicit kritik av den romantiska naturvurm som traditionellt har formulerats av vita, västerländska män och som kan ses som ytterligare ett sätt att dominera naturen. Detta gäller givetvis inte minst platser som Nya Zeeland, som fortfarande ofta utifrån beskrivs med ord som ekar storögd exotism.
I egenskap av någon som har svårt att uppleva den där hisnande känslan inför ny teknik med allt vad det innebär av AI:s som skriver långa texter och vinner schackpartier, misstänker jag först att Heaths dikter ska kännas ganska torra och nördiga. Men den förväntan kommer snabbt på skam.
Nyman skriver att Helen Heath trots sin ateism och intresse för vetenskap och teknik har kallats andlig. Och det är lätt att förstå varför. Åtminstone finns det något mystiskt, lite gotiskt i dikterna. Som i dikten om kvinnan som sparat sin döda livspartner som någon slags programvara men som bestämmer sig för att ta hjälp av en hacker/andebesvärjare för att släppa honom fri. Eller i ”Strandbeests” om de märkliga beestarna som alltså verkar vara gjorda av cykelpumpar och lemonadflaskor och har en människa till far och vinden till mor. Sammansättningen kanske låter som en prosaisk skräphög, men det finns något majestätiskt och sorgset över varelserna när de drar fram över stranden och beskrivningen av deras korta liv.
Båda dikterna är vackra och vemodiga utan att bli sentimentala. Språket är avskalat och redovisande men förmedlar ändå det existentiella mörker som finns i frågorna om vem som är levande och vad som räknas som ett liv.
Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath.
anna.remmets@opulens.se
