PROSA. Anna Remmets har läst Magnus Västerbros “Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling” och konstaterar att hon njöt av åkturen genom mörkret.
Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling
av Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag
På den svartvita omslagsbilden av 1500-talskonstnären Agostino Veneziano drar en hord av mer eller mindre oidentifierbara monstrositeter fram. Den barocka stilen, där alla kroppar vrider sig i onaturliga vinklar förstärker det kusliga och bisarra.
Det är ett synnerligen väl valt omslag för journalisten och författaren Magnus Västerbros (vad jag kan se) första skönlitterära bok.
Den svarta boken är en samling texter, en del med fiktiva eller historiska förlagor, andra rena fantasier, som på olika sätt kretsar kring död och fasa. Västerbro har tidigare skrivit hyllade historiska böcker om bland annat svält, pest och vålnader, så detta är välkänd mark för honom.
Precis som bilden på omslaget utgör de korta berättelserna tillsammans en parad av groteska och kusliga företeelser. Där finns slagfält fulla av stympade döende och ruttnande lik, nekromantik, vampyrer, och redogörelser över antika kulturers ritualer kring död och sjukdom. Men också berättelser om det som förmodligen givit upphov till många av sagda ritualer: den bottenlösa sorgen när en älskad människa dör.
Ibland under (den mycket njutbara) läsningen smyger sig tanken in att det hela eventuellt är ganska substanslöst. En samling billiga effekter som förvisso är verkningsfulla i stunden. Lite som den överlastade barockkonst som omslagets bild är ett exempel på och som ofta ställts mot renässansens ”rena” linjer.
Och precis som teckningen ifråga föreställer en karavan av groteska varelser, är Västerbros samling en slags ”best of” inom kusligheter och groteskerier. Detta understryks ytterligare av kommentaren i slutet där han redovisar sina influenser. Här ryms allt från Neil Gaiman, till Gilgamesh och obskyra historieböcker.
Upplägget och utförandet är säkerligen inte något för alla. Men om man som jag älskar och fascineras av denna typ av historier är det som att doppa tårna i ett hav av alla de kuriositeter som Västerbro med denna bok ger oss ett smakprov på. Så jag släpper mina invändningar och njuter av åkturen.
Dessutom är Västerbro språkligt skicklig och anpassar smidigt stil och tilltal efter typen av berättelse. Det fungerar lika bra när han ger sken av att återge innehållet i gamla dammiga pergamentrullar som i det intima porträttet av en förälder som mist sitt barn. Något annat han är riktigt bra är på är att gestalta fasan i de tomma, oändliga landskap, uråldriga, övergivna städer som möter de människor som är sist kvar på jorden efter apokalypsen och fasan i den evighet som möter den människa som inte kan dö.
Den svarta boken är helt enkelt en liten godispåse av mörker.
anna.remmets@opulens.se
