VALÅR. “En seriös kulturpolitisk debatt är vad de som idag samlas kring de offentliga köttgrytorna minst av allt önskar sig”, skriver Lars Anders Johansson som menar att det är dags att vädra ut 1970-talets nattståndna idéer för system och former anpassade till idag.
Inte heller i år är kulturpolitiken en valfråga. Det är inte särskilt underligt. Även de som är mycket engagerade i kulturpolitiska frågor tenderar att prioritera andra frågor högre. Det är nog ytterst få som väljer parti utifrån kulturpolitiska ställningstaganden. Detta vet naturligtvis partierna. Utsikterna till någon verklig förändring på det kulturpolitiska området ser således obefintliga ut.
När det drar ihop sig till val brukar företrädare för den offentligt finansierade kultursektorn ställa till med sin sedvanliga charad där de med spelad indignation ondgör sig över att inte de kulturpolitiska frågorna kommer högre upp på den politiska dagordningen. I själva verket har de allt att vinna på att de inte gör det. En seriös kulturpolitisk debatt är vad de som idag samlas kring de offentliga köttgrytorna minst av allt önskar sig.
Det svenska kulturpolitiska systemet är i allt väsentligt detsamma som det varit sedan 1974. De justeringar som gjorts sedan dess har varit på marginalen. Det är en politik som präglas av den tämligen extrema tidsanda som rådde i samhället och i politiken från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet, vilket bara det ger en fingervisning om hur nattstånden den har blivit. På de flesta andra politikområden har 1970-talets säregna idéer sedan länge övergivits, men vad kulturpolitiken anbelangar har trycket på politikerna att genomföra nödvändiga reformer varit obefintligt, varpå den offentligt finansierade kultursektorn kunnat fortsätta framåt i ullstrumporna, årtionde efter årtionde.
Men det är inte bara de ideologiska utgångspunkterna för kulturpolitiken som gör den hopplöst förlegad. Kanske ännu viktigare är att kulturlivets villkor förändrats i grunden under de fem decennier som förflutit sedan det kulturpolitiska systemet utformades. Det säger sig självt att en politik utformad för 1970-talets verklighet har föga relevans idag, särskilt på ett så dynamiskt och föränderligt samhällsområde som kulturen. Konsekvensen har blivit att den offentliga kulturfinansieringen blivit en angelägenhet för en krympande men högröstad del av kultursektorn. Den majoritet av kulturutövare som sällan eller aldrig kommer i kontakt med de offentliga systemen brukar ha föga intresse av kulturpolitikens utformning.
Pandemin och de påföljande restriktionerna borde ha varit en ögonöppnare för de ansvariga politikerna. Plötsligt blev de nämligen varse att kultursektorn utgörs av betydligt fler än den skara som vanligtvis brukar utgöra kulturpolitikens klienter. Pandemin slog nämligen lika hårt, om inte hårdare, mot de kulturutövare som inte haft sina intäkter från det offentliga. Trots att stora delar av kultursektorn hotades av undergång till följd av de politiska restriktionerna tog det lång tid för politiken att få sina stödinsatser på plats, och nu när pandemin är över och restriktionerna hävts tycks man från politiskt håll ingenting ha lärt. Kulturpolitiken tycks ha återgått till att vara en klubb för inbördes beundran bland de närmast sörjande.
De försök som gjorts att röra om i den kulturpolitiska grytan tycks snarare ha fått motsatt effekt. Sverigedemokraternas försök att utmana denna kulturpolitiska konsensus verkar snarare ha lett till en cementering av rådande strukturer, då avståndstagandet från SD ansetts överordnat de politiska sakfrågorna. En positiv bieffekt har dock varit att Miljöpartiet plötsligt börjat intressera sig för John Maynard Keynes gamla princip om ”armslängds avstånd” i kulturpolitiken, något som helt lyste med sin frånvaro under Bah Kuhnkes tid på Kulturdepartementet, då till och med Åsa Linderborg beklagade sig över att MP ville förvandla kulturen till en ”statlig uppfostringsanstalt”.
En annan sak som skapat dålig stämning i kulturpolitikens skyddade verkstad var rapporten Så fri är konsten från 2021, där Myndigheten för kulturanalys granskade hur det stod till med konstens frihet i den offentligt finansierade kultursektorn. För den som följt svensk kulturpolitik var resultatet inte särskilt förvånande: den politiska styrningen av kulturens innehåll ligger nämligen i den politiska kulturfinansieringens natur, allra helst när målet om konstnärlig frihet konkurrerar med andra politiskt uppsatta mål. Från de delar av den offentligt finansierade kultursektorn som högljuddast brukar gorma om vikten av armlängds avstånd har intresset för rapporten varit påfallande svagt.
Den svenska kulturpolitiken skulle behöva göras om i grunden, både för att vädra ut 1970-talets nattståndna idéer men också för att hitta system och former som är bättre anpassade till den verklighet som både kulturskapare och deras publik verkar i idag. Att något sådant skulle komma att ske under den kommande mandatperioden verkar dock föga troligt, att döma av det svala intresset för verklig kulturpolitisk debatt bland såväl kulturpolitiker som deras klienter.
larsanders.johansson@opulens.se
