SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.
46. Itchycoo park/Small Faces 1967
Små ansikten med stor låt. Dock lite udda, men påtaglig favorit bland kvinnor. Varför? Kanske ett uppslag för genusteoretisk forskning.
Det här var gruppen Small Faces största hit. På diskoteket var den en av de största ”Åh-den-här-låtarna”. Och låten, som inte är särskilt dansant, fick ändå många att gå upp och röra på sig. Bäst verkade den gå hem hos tjejer. Som skrålade med i It´s all too beautiful…
Några kanske tror att damernas stora kärlek till låten beror på Rod Stewart, som ju hade en alldeles speciell utstrålning som attraherade motsatta könet. Men sanningen är att han kom in i bandet först två år senare. Och då hade gruppen splittrats och ombildats, nu under namnet Faces. Istället var det Small Faces förgrundsfigur Steve Marriott som stod vid sångmikrofonen i Itchycoo Park.
Itchycoo park både finns och inte finns. Egentligen handlar sången om Valentines Park i stadsdelen i Ilford i London. Dit brukade Steve Marriott och kompisen Ronnie Lane, som också var med i gruppen från start, gå när de skolkade från skolan. ”Itch” är det engelska ordet för klia och i parken fanns en blomma som gav kliande utslag om man rörde den. Därför kallades parken Itchycoo. (Imorgon: Brinnande vansinne)
Här kan du lyssna på Itchycoo park!
lars.thulin@opulens.se
