HAVERI. I Hans-Gunnar Axberger nyligen utkomna bok Statsministermordet (Norstedts förlag) ges intressanta inblickar i den illa skötta Palmeutredningen . Några år efter mordet fick utredarna korn på en högintressant tänkbar gärningsman. Han hette Christer Pettersson och var en känd våldsman. Pettersson hade tidigare begått många grova brott, av vilka utredarna särskilt uppmärksammade ett mordförsök och ett dråp. De visade att mannen var fullt kapabel att i vredesmod ta livet av en medmänniska.
Lisbeth Palme kände igen Pettersson. Inför polis och domstol bekräftade hon att denne var identisk med mannen som hon stått öga mot öga med under mordkvällen. Tillfrågad om hon var säker svarade hon ja. Fru Palmes berättelse gjorde ett mycket starkt intryck på Tingsrätten, där Pettersson dömdes för mordet. Men i Hovrätten var man tveksam, på grund av tidsavståndet. Det gick inte att efter så lång tid utesluta varje möjlighet till misstag, menade man. Tidsavståndet, ja…
Varför hade man dröjt så länge med att inhämta fru Palmes iakttagelser? Därför att utredningen länge leddes av en för denna uppgift tragiskt olämplig tjänsteman, som kört fast i ett annat spår. ”Hans Holmér saknade både kompetens och erfarenhet”, konstaterade Hans-Gunnar Axberger i sin bok om fallet. Om man även inledningsvis fått arbeta under en kompetent och erfaren chef, skulle bevisen ha uppnåtts långt snabbare och antagligen lett till att Christer Pettersson blivit fälld även i Hovrätten.
Lars Krumlinde
