PROSA. Esther Singer Kreitman berättar i ett komprimerat flöde, skriver Anna Remmets, som läst Demonernas dans som första gången utkom 1936.
Demonernas dans av Esther Singer Kreitman
Översättning och förord Salomon Schulman
Tranan
Esther Singer Kreitman, född 1891 i det dåvarande ryska imperiet och död 1954 i London omnämns oftast, i den mån hon alls omnämns, som syster till den nobelprisbelönade författaren Isaac Bashevis Singer och författaren Israel Joshua Singer. Fast på Isaac Bashevis Singers Wikipediasida hittar jag henne inte alls. Genom att inleda med detta kanske jag återigen reducerar henne till berömda mäns syster, men när hon nu introduceras på svenska med en roman som handlar just om en flicka som får stå tillbaka för sin bror är det svårt att inte tänka på.
Demonernas dans kom ut första gången 1936 och är från början, liksom hennes övriga verk och en stor del av brödernas skriven jiddisch.
Den handlar om flickan Dvoyrele som växer upp i en traditionellt judisk familj i Polen med en far som är rabbin och en intellektuell men sjuklig mor samt en bror. Redan på bokens första sidor deklarerar den förvisso milda och vänliga fadern att Dvoyrele inte behöver tänka på vad som ska bli av henne eftersom flickor inte behöver bli någonting. Då modern på oklara grunder (ett annat exempel på besvikelse, frustration eller till och med depression över ett begränsat kvinnoliv?) i princip är sängliggande får dottern ägna nästan hela sin tid åt att serva familjen med olika hushållssysslor. Men hon dras hela tiden till böckerna, och när familjen flyttar till Warszawa börjar hon som tonåring intressera sig för socialismen. Mycket, såsom den religiösa uppväxten och flytten till Antwerpen i slutet har hon gemensamt med författaren själv.
Singer Kreitman berättar i ett komprimerat flöde, och hennes byten mellan imperfekt och presens känns i början lite otympliga. Men när man väl vänjer sig får människorna, men kanske framför allt miljöerna riktigt mycket liv. Berättelsen utgör en rörelse där den stora världen kommer allt närmare. Och även om det är så i de flesta skildringar av övergången från barnets lilla värld till den vuxnas stora finns det i denna roman ytterligare en dimension. Demonernas dans berättar om judiskt liv i Europa där man med varandra talar jiddisch, rör sig mellan olika orter, eller shtetls och där nationalstaterna med deras gränser och majoritetsspråk framstår som sekundära. Men allt eftersom romanen framskrider blir inte bara Dvoyrele mer medveten om de politiska skeendena ute i världen, utan nationalstaten blir också allt viktigare i det vapenskrammel som börjar höras.
Från att i början haft mycket få yttre omständigheter att tidsbestämma handlingen med, kommer på slutet en brutal tidsangivelse i form av skotten i Sarajevo. Singer Kreitman skrev sin bok med Första Världskriget bakom sig, men även om Andra Världskriget, och Förintelsen, ännu låg i framtiden finns också olycksbådande beskrivningar av tyska stormaktsambitioner och antisemitism. Dessa framträder dock mest i ögonvrån, vilket på sätt och vis gör dem ännu kusligare.
Centrum i boken utgörs hela tiden av den lilla kärnfamiljen och av Dvoyreles känsloliv. Och också hennes privatliv ska komma att utveckla sig till något av en tragedi. I berättelser om flickor med drömmar som motarbetas är det annars vanligt att kampen för frigörelse slutar med triumf. Så inte denna gång. Vad som med tanke på likheterna med författarens biografi hade kunnat bli till en konstnärsroman, en historia om en underskattad flicka som finner sin egen röst, blir istället nästan en slags anti-utvecklingsroman. Och det finns något befriande i att det får vara just så krasst och hopplöst.
anna.remmets@opulens.se
