PROSA. “Det är inte alltid friktionsfritt att möta romanpersoner som von Essens, men det är ofta intressant”, skriver Anna Remmets.
Svar till D av Wera von Essen
Polaris
Wera von Essens romaner präglas alla av både tidstypiskhet och otidsenlighet. Huvudpersonerna antyds vara adliga och dessutom präglas av sina adliga bakgrunder. De är religiöst sökande men inte på ett trendigt sätt, utan läser katolska mystiker hellre än nyandligheter. De umgås med Stig Larsson, och de är i sina kärleksliv så långt ifrån distanserad ”posterotik” det går att komma. Men samtidigt har de prekära jobb och drar till Berlin över helgen. I den tredje romanen är det en olycklig kärlek som står i centrum.
Jaget har blivit lämnad och sörjer intensivt och depressivt. Hon läser Johannes av Korset och dricker medan hon talar till denna D som aldrig framträder som en individ, utan endast en saknad, en brist och ett blödande sår. Kanske lite som också Gud kan upplevas av troende? Treenigheten i Svar till D utgörs av denna gud, den erotiska kärleken och skrivandet. Och jag kämpar med och mot dem alla.
Och synen på romantisk kärlek som något som förintar och upplöser jaget skaver, precis som Liv Strömquist skriver i Den rödaste rosen slår ut, rejält mot vår samtid. I denna individualistiska epok där mellanmänskliga relationer ofta framställs som något som ska maximera och ”boosta” individen utan att hota dess autonomi på minsta vis, finns det mycket lite plats för den extatiska och religiöst färgade kärlek som von Essen skriver om.
Tonen och språket är högstämt med ord som ”frände” och stycken som ”du blir inte man förrän du kommer hem, förrän du låter mig be för dina synder, hålla dig vid mitt altare”.
Svar till D är i ännu högre grad än de tidigare böckerna avskalade på yttre handling. Vänner, arbete och (jodå) pandemin skymtar som bleka skuggor i utkanten av jagets lidande. Och det är väl så världen ter sig för någon som är djupt inne i depression och sorg.
Men problemet är att detta inre liv och denna smärta inte gestaltas riktigt så väl som ett sådant upplägg kräver. Bitvis är det, trots eller kanske på grund av ambitionen att skildra lidande på ett både högstämt men samtidigt naket sätt, som att von Essen mest skrapar på ytan. Ibland övergår dessutom skildringen i rena klichéer med fraser som ”detta döende är början på skrivandet”, även om det finns fog för att anta att det delvis handlar om en lek med klichéer. Det är i alla fall svårt att läsa meningen ”Till slut tog jag emot i bara sidenkimono.” på något annat sätt.
Det finns dock vissa passager där hon hittar rätt ton och verkligen lyckas beskriva sorgen efter förlust och separation på det råa sätt som speglar känslan av att ha blivit flådd och gå runt i världen som ett öppet sår. Och när hon skriver att ”all energi försvinner vid separation, för separation är inte naturligt”, placerar hon sig än en gång på kollisionskurs med vår hyperindividualistiska samtid. Det är inte alltid friktionsfritt att möta romanpersoner som von Essens, men det är ofta intressant.
anna.remmets@opulens.se
