GOD BOK. Det här är en bok god som någon för att läsa sig till det fantasin inte förmår och det lättjan och ignoransen hindrar oss från, skriver Robert Myhreld som läst Jacqueline Crooks Ismigrationen.
Jacqueline Crooks kom som ung med sina föräldrar till Storbritannien från Jamaica. I vuxen ålder har hon under många år sysslat med socialt arbete. För Palatinate berättar hon att det hon skriver i boken Ismigrationen (Aska Förlag) är biografiskt eller autobiografiskt. Erfarenheter och händelser – strikt talat fakta – är för henne startpunkten för skrivandet. Boken är dels en släktkrönika, dels en skärskådan av vad fattigdom, utanförskap och marginalisering kan göra med människor. De två, släktkrönikan och utanförskapet, är inlindade i varandra och i slutändan är de kanske ett och det samma.
Kolonialismen hör inte till historien eftersom dess verkningar lever och är vid god vigör. Ni vet lika bra som jag att profiten kopplad till eftertraktade råvaror från gamla kolonier fortfarande kommer andra än lokalbefolkningen till gagn. Sockerindustrin är inte vit som socker. Det är inte så överallt, men det är förhållandet på alltför många platser. Fattiga människor, även barn, exploateras för att plantera och skörda sockerrör utan maskinell hjälp. Det är farligt, slitsamt i sin mest snäva bemärkelse och framför allt lågbetalt. Människor är ofta ingenting annat än förbrukbart kapital. Men glöm inte att alla kan bli exakt vad de vill och att allt är som det ska vara. Man är sin egen olyckas dräng.
De fyra generationerna av den släkt boken handlar om beskrivs i korta kapitel ur den enskildes perspektiv. Alla får så att säga komma till tals. De äldsta, alltså de som är rötterna till det släktträd som inleder boken, kom till Jamaica från Indien i början av 1900-talet. Hoppet om en bättre tillvaro blev i stället hårt och nedbrytande arbete på sockerrörsfälten. Den ljusa romen kom att kräva sin tribut.
De yngre lämnar, av samma anledning som fick de äldre att hamna i Jamaica. I Southhall, nära Heathrow, landar familjen med vuxna och barn. I ett klassamhälle lämnar man inte sin sociala position i en handvändning. Fattigdom och marginalisering är krafter som är svåra att föreställa sig om man själv inte upplevt dem. Vissa saker kan man bara gå sig till.
Det går inte överdrivet bra för någon i boken. De täljer ”sina livsbanor i mörkret”, i de ”mörka rummen där allt var färg- och formlöst”. Finns det drömmar dör de snart i den syrefattiga miljön. På ett lågmält, saktfärdigt och framför allt utmärkt vis skriver Crooks fram detta. Hon väver samman en berättelse som blandar folktro, spöken, minnen, kulturkrockar, historien, orättvisan med en stil som äger en säregen rytm och som inte drar sig för att skriva exempelvis att ett ansikte har ett ”stackars-stackars-uttryck”. Fantastiskt. Jag är trött på att i recensioner och andra texter skriva att detta och detta är viktigt eftersom detta och detta är en verklighet även i vår direkta närhet. Att bara läsa och inte göra något av det är skit och tamigfan ryggradslöst. Nåväl, det här är en bok god som någon för att läsa sig till det fantasin inte förmår och det lättjan och ignoransen hindrar oss från.
info@opulens.se
