KVINNODAGEN. “Eftersom jag halvt växte upp hos henne blev jag tidigt medveten om hur begränsat hon levde, i en bruksort, i ett patriarkat, och hur djupt orättvist det var”, skriver Anna Sanvaresa om sin farmor.
Min farmor dog den 24 augusti 2018. Samma datum dog också Simone Weil, fast 1943. Hon blev bara 34 år. Min farmor blev 98. På min favoritbild av farmor är hon 17 år och står på ett fält i Norrby, i närheten av Kungsberget, där hon växte upp. Hon är iklädd byxor, skjorta, väst, tyckte inte om att klä sig i kjol eller klänning. Min favoritbild av Simone Weil är från när hon är i Spanien under kriget, hon bär ett gevär över axeln, stred ett kort tag i Durrutikolonnen. Det slår mig att bilderna är från samma år, och att de står på liknande vis, med samma uttryck av förväntan och beslutsamhet. I bakgrunden på bägge fotona finns suddiga män.
Ett citat av Weil kommer för mig: ”I am other than what I imagine myself to be”. Fortsättningen på citatet lyder, ungefär, att det är först när vi förstår det som vi kan förstå oss själva. Nej, hon skriver: Förlåta oss själva, men jag vill läsa det som självförståelse, för i Weils förlåtelse finns för mycket av hennes gudstro med, inklusive asketismen. Hon ville närma sig andra mänskors lidande genom att själv lida. Det studsar tillbaka mot min farmor som till skillnad från Weil växte upp fattigt, alltid behöll mat tills den var möglig och förfasades över oss barnbarn när vi lämnade mat på tallriken. Farmor tävlade i slalom på 30-talet, hade nio syskon, och ville på 80-talet vara råkostare, vilket var svårförenligt med farfars faiblesse för älgstek.
I fantasin byter Simone Weils och farmors ansikte plats. Farmor som gömde sig för att få läsa när hon växte upp (det var inget flickor skulle ägna sig åt, och hon skulle hjälpa till på gården), och Simone Weil som läste på universitet med Simone de Beauvoir. Farmors kunskaper låg i det praktiska; hon tog tillvara allt som naturen och trädgården ger. Kardade ull, spann tråd, stickade och vävde. Hon sydde åt välbärgade kvinnor som hon alltid kände sig mindre än. Även om farfar gjorde en klassresa och de fick det ganska bra så var hon kvar i uppväxten i Norrby. När farfar dog fortsatte hon snåla, tog ett halvt glas vin till maten och skämdes över det behovet. Alltid fick jag tjata med henne på saker, hon tyckte att hon var till besvär fast jag upprepade hur mycket jag uppskattade hennes sällskap.
Hennes urkraft – det som fick henne att orka – var hennes syskon, särskilt hennes systrar; sammanhållningen dem emellan. Jag hade turen att träffa några av dem: Olle som varit cirkusartist och räddade flyktingar från Polen, Elsa som var konstnär och blev ihop med elaka män, Johan som byggde Kungsbergets första slalombacke, Gunborg som höll min äldsta dotter så ömsint när hon var nyfödd. Gemensamt för dem var en egensinnighet, en vilja att forma något nytt, och hur den viljan, särskilt för kvinnorna, stötte på patrull från omvärlden.
Simone Weil skrev: ”Love is a direction, not a state of mind”. De orden leder också in i bilden på farmor, i tanken på vad kärlek i en kropp kan få vara: kärlek till syskon, till barnbarn, vänner, gamla älskare, främlingar – något som förändrar, pekar ut nya vägar att gå, istället för bara speglar och bekräftar gamla mönster och strukturer.
Min farmors kärva kärlek gav mig en grund att stå på. Minns när hon vände sig från plättjärnet, tittade mig i ögonen och sa: ”Tänk att man gått ett helt liv utan att få säga vad man känner”. Eftersom jag halvt växte upp hos henne blev jag tidigt medveten om hur begränsat hon levde, i en bruksort, i ett patriarkat, och hur djupt orättvist det var. Mannen fick segla ut, hon skulle fortsätta bygga liv med bristfälligt material. Hon hittade frizoner, som läsandet, men det fanns en annan inuti min farmor, som de ryska dockor hon samlade på, och i en annan tid, en annan värld, med andra förutsättningar så är vi alla några andra.
I en samtid där vi hela tiden avkrävs definitioner, tydliga mål och svar – och därför blir besatta av att förpacka och visa upp oss själva ”rätt” – är det en befrielse (och en förutsättning för förändring) att transcendera ett instängt ”jag” och fantisera om vilka andra vi skulle kunna vara. Fotona av min farmor och Simone Weil bredvid varandra är en påminnelse om de olika strider vi utkämpar, och de strider vi bär med oss i generationer; andras kroppar i våra egna: beröring, drömmar, behov av platser där inga begränsningar finns.
anna.sanvaresa@opulens.se
