AVKROK. Under en stor del av min barndom växte jag upp i en överdrivet gemytlig miljö i en avkrok till en avkrok till en avkrok någonstans i Hälsingland, skriver Robert Myhreld apropå en aktuell roman.
Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld är recenserad av Camilla Carnmo här på sidan. Det är en mycket fin recension. Carnmo har redan konstaterat att det är en varm och köttig bok. Fylld av en bonnarealism man inte stöter på särskilt ofta. Koskitigt värre och så.
Under en stor del av min barndom växte jag upp i en överdrivet gemytlig miljö i en avkrok till en avkrok till en avkrok någonstans i Hälsingland. Avsides, tomten angränsande till en vik. När översvämningen kom stod en stor del av båthuset under vatten. Min far stadgade upp det med järn och bult för att det inte skulle ge vika för naturen. Tids nog kommer den såklart att göra det ändå. Gräsmattan invaderades under översvämningen av bottenfiskar. En gång fiskade jag upp en muräna. Den mätte två meter mellan ögonen. Jag “kapade handen” (släppte taget om fiskespöet. Reds. anm.) och den simmade vidare mot badarna lite längre bort.
Vår enda granne hade en bondgård, mjölkkor var levebrödet. Jag skrev först att det var en bondgård vi hade som granne, att det var en egen organism som bredde ut sig där på andra sidan häcken. Inte helt fel eftersom den inte visste några gränser. Ingen bred buske i världen kan hindra doften, dyngflugorna, doften av en jäsande kalv som gömt sig i höggräset. En av våra hundar hämtade en vacker dag Mamma Mus moderkaka från dynghögen. Hon avnjöt den på vår gräsmatta i sommarvärmen. Smaskens.
Härav drar vi slutsatsen: Därför älskar jag Obehaget om kvällarna. Det är en snål sådd; fullständigt sentimentalbefriad och köttigt närgången. Även om jag är född i Mölndal, är jag i själen västerbottning på mödernet och på fädernet långt upp norr-finsk. Mitt hjärta pumpar som råmande kor och flugvingars enerverande surr är vad som stör min nattsömn. Men kyla kan dra åt helvete för att värma upp sig. Jag hatar knastersnö. Vissa hatar ljudet av gaffel mot porslin eller frigolit mot glas. För en annan är det dur i jämförelse med kall snö. Jag föredrar is framför det vita helvetespåhittet.
Ibland är romanen som Rijneveld skrivit ett kryddmått för munter för min smak: ”Även om far påstår att lycka inte är för oss, att vi inte är till för att vara lyckliga, lika lite som vi med vår bleka hud kan vara ute i solen längre än tio minuter, sen längtar vi tillbaka till skuggan, mörkret.”
Fast ibland är det nästan alltför kul. Kolla det här skojet, det bästa skojet: ”…far brukade skoja och säga att om man satt för länge i badet kunde huden lossna och då skulle han spika upp den på väggen i förstugan intill de flådda kaninerna.”
Om det här inte är en av de bättre böckerna jag läser i år är jag lyckligt lottad.
info@opulens.se
