TRADITION. Går det att som konstnär verka i och fortsätta utveckla en äldre tradition utan att förhålla sig till den dominerande strömningen i samtiden? Går det att som målare, poet eller arkitekt verka i en förmodernistisk tradition utan att förhålla sig till hundra år av modernistisk dominans?
Att jag började skriva dikter på meter och rim var inte från början något ställningstagande mot vare sig modernism eller fria versformer. Det var bara en förlängning av mitt författande av sångtexter, en genre som alltjämt domineras av både rytmisk och rimmad vers utan att särskilt många höjer ögonbrynen åt det. Det var genom visdiktningen som jag fick upp ögonen för de svenska nittiotalistpoeterna.
Evert Taubes stora sorg var att han aldrig blev invald i Svenska Akademien. Taube ville få ett högkulturellt erkännande, främst för sitt författarskap, i andra hand för sitt målande. Istället blev han, som han beklagade sig över i Expressen, ihågkommen och älskad för ”skärgårdsskiten”.
Taube var en nittiotalist som föddes en generation för sent. Genom sin förlovning med Albert Engströms dotter Malin Engström kom Taube redan som ung in i kretsarna kring Svenska Akademien, som vid den tiden dominerades av nittiotalisterna, med Erik Axel Karlfeldt som ständig sekreterare. Det var denna högkulturella miljö och dess ideal som skulle prägla Taubes konstnärskap under resten av hans verksamma liv.
Kanske kan Taubes exempellösa publikframgång förklaras av att han var en levande kvarleva från en svunnen tid under en epok när den kulturella eliten blivit introvert och svårtillgänglig för den breda allmänheten. Nittiotalistgenerationen var den sista som, med få undantag, kombinerade det som Pierre Bourdieu kallade kulturellt kapital med stor folklig popularitet. Heidenstam, Karlfeldt och Lagerlöf var sin tids rockstjärnor. När Karlfeldt dog 1931 betraktades det som en nationell angelägenhet och tusentals sörjande kantade begravningsprocessionen.
Taube är inte den ende som rönt framgångar genom att gå på tvärs mot tidsandan.
Taube var under 1930-talet en av Sveriges bäst betalda författare och han fortsatte under decennier att fylla folkparkerna som turnerande artist. Hans otidsenliga nittiotalism gick hem hos svenskarna men blockerade effektivt hans tillträde till de finkulturella salongerna där modernisterna nu presiderade.
Taube är inte den ende som rönt framgångar genom att gå på tvärs mot tidsandan. Gång efter annan dyker det upp strömningar som anser att konsten växlat in på fel spår och som vill gå tillbaka till en tidigare punkt i utvecklingen och fortsätta att utveckla traditionen därifrån. En av de mest kända strömningarna av denna karaktär var de engelska prerafaeliterna. Konstnärsgruppen bildades 1848 av konstnärerna Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och Holman Hunt som menade att det samtida måleriet endast utgjorde själlös mekanisk reproduktion som efterapade Rafael och Michelangelo. De ville därför återgå till de konstnärliga ideal som varit förhärskande under medeltiden och ungrenässansen.
På motsvarande sätt var 1980-talets postmodernism inom konst och arkitektur i vissa stycken ett försök att återgå till stilar och ideal som rådde före den förhärskande modernismen. Den postmoderna arkitektur som uppfördes under 1980-talet rymmer klassicistiska element som vittnar om ett försök att hitta tillbaka till den äldre tradition som modernismen brutit med under 1930-talet. Postmodernisterna lyckades dock inte bryta med den modernistiska hegemonin och mycket av det som byggdes under perioden åtnjuter i dag ett allmänt dåligt rykte.
Valet av prefix vittnar dock om en avgörande skillnad mellan prerafaeliterna och postmodernisterna. Medan de förra sökte sig tillbaka till idealen före Rafael, betraktade sig postmodernisterna som de som kom efter modernismen.
Som något slags mellanting kanske man kan beskriva retrogardisterna, den strömning inom konst och poesi som fick ett visst genomslag i Skandinavien under 1990-talet och där Opulens kulturredaktör Clemens Altgård var en av de drivande. Namnet på rörelsen är en ordlek med begreppet avantgarde, men likt prerafaeliterna syftar prefixet retro på ett försök att återknyta till äldre tiders konstnärliga ideal och utifrån dessa utveckla en ny, framåtsyftande tradition.
En liknande ambition ser vi idag på stadsbyggnadsområdet inom den nätrörelse som kallar sig Arkitekturupproret och som protesterar mot den modernistiska ideologins dominans och förespråkar istället nyproduktion i ”klassisk tradition”. Ambitionerna är högre ställda än hos 1980-talets postmoderna arkitekter. Arkitekturupproret vill inte bara inspireras av äldre tiders ideal, utan likt prerafaeliterna och retrogardisterna utveckla traditionen från en tidigare punkt i historien.
Men går det att verka i en äldre tradition efter modernismen utan att hamna i samma situation som postmodernisterna gjorde under 1980-talet? Går det att runda ett sekel av modernistisk estetik och teori, massproduktion, massmedier och masskonsumtion, för att ta upp tråden där den lämnades av nittiotalistförfattarna och det förra sekelskiftets arkitekter?
I förordet till min senaste diktsamling Sonetter beskrev jag sonettdiktandet som ”en motståndshandling”, i samma bemärkelse som retrogardisternas kamp mot samtiden under 1990-talet. Modernisternas arvtagare brukar avfärda försök att anknyta till äldre traditioner som ”kitsch”, oavsett om det rör sig om bunden vers, figurativt måleri eller klassicistisk arkitektur. Frågan är om det ens är möjligt att försöka anknyta till en förmodernistisk tradition, utan att förhålla sig till den med en postmodern, ironisk distans.
Postmodernism är ett svårdefinierat begrepp som kommit att få klä skott för allt möjligt impopulärt i samtiden. Allt från identitetspolitik till skolans förfall tycks kunna förklaras med detta amorfa begrepp.
När jag läser om mina sonetter, med deras ironiska stilbrott och ordlekar, kan jag inte låta bli att fråga mig om jag verkligen lyckats frigöra mig från den modernistiska epoken, eller om jag likt 80-talets postmodernister endast anspelar på den tradition jag vill återvända till. Är jag själv den ofrivillige postmodernisten?
larsanders.johansson@opulens.se
