Musikaliskt pepp-piller

FILM. Spring Uje spring, i regi av Henrik Schyffert, är något av det bästa som sprungit ur årets svenska filmflora, anser Karolina Bergström.

Den något otippade kombon av ståuppveteranen Henrik Schyffert samt musikern och journalisten Uje Brandelius (japp, Harry Brandelius var hans farfars bror) har resulterat i vad som kan beskrivas som en av få anledningar att faktiskt ta sig till närmsta coronabegränsade biograf i jul. Filmen, som bygger på Brandelius långvariga musikföreställning om sitt liv med Parkinsons sjukdom, är ett lika träffsäkert som omistligt potpurri av popmusik, svart humor och brustna drömmar. Den popkulturellt insatte känner till Uje Brandelius som en av medlemmarna i det snart trettioårsjubilerande vänsterpopbandet Doktor Kosmos, men även de som inte gör det kommer att få lika stor behållning av filmen.

Greppet att iscensätta sitt eget liv, och dessutom med riktiga vänner och familjemedlemmar i de flesta av rollerna, för tankarna till konstnärsduon Iain Forsyth och Jane Pollards musikdokudrama 20 000 days on earth som skildrar en fiktiv dag i rockikonen Nick Caves liv. Här handlar det dock om tiden före och efter det att Uje Brandelius får veta att han drabbats av Parkinson. Genom filmen löper en rad av huvudpersonens egna socialrealistiska musikpärlor, där textrader som ”Här kommer livet och du fattar ingenting” ytterligare betonar vardagens sävliga rundgång. Det är bara det att hans egen vardag, den som pågår mellan förskolelämningar i Stockholmsförorten Bredäng och radioprogramledarjobbet, snart kommer att ruckas av läkarens plågsamma förklaring till Ujes allt fumligare händer.

Kanske krävs det ett ”ironiska generationen”-namn som Schyffert för att våga nosa på den mer humoristiska sidan av att få en svår diagnos. Som att äntligen våga beta av sina drömmar en efter en, om de så innebär att begå tafflig standup-debut på Örnsbergsinstitutionen Diset, eller diskutera mansrollen med Hells Angels-liknande medlemmar i Kriminellas revansch i samhället. Samtidigt håller Uje inne med sanningen inför de han älskar allra mest, medan hans fumliga händer fortsätter att tappa greppet om matkassar och välta ut kaffemuggar. En av filmens mest gripande scener är den där han, efter att ha insett hur sjukdomen inte längre går att förneka, går runt i en mörklagd sal för att möta sina inre och smärtsamma demoner.

Enligt en intervju i Dagens Nyheter har filmparet Brandelius och Schyffert spelat in filmen ”helt utan regler” under peppmantrat ”Fega inte nu!”. Regler eller inte, de spridda fragmenten från Ujes liv hänger samman utan problem, och att de dessutom då och då blandas upp med Doktor Kosmos själva i replokalen gör det hela bara desto bättre. Att se Spring Uje spring är lite som att titta in i ett ombonat vardagsrum från barndomen, i alla fall för denna sjuttiotalist, där folkhemsinredning gifter sig med läxläsning i sängen och den kärlek som trots allt präglar Ujes familj. Den, tillsammans med de musikalliknande låtinslagen och en värmande autentisk femtioårsfest, gör filmen till något av det bästa som sprungit ur årets svenska filmflora.