ICKELINJÄRT. Dansken Bjørn Rasmussens Jag är gråvit är ingen respektabel framgångsberättelse men det är inte heller någon upplyftande historia om frigörelse. ”Det är betydligt intressantare än så”, skriver Anna Remmets.
Jag är gråvit av Bjørn Rasmussen
Övers. Johanne Lykke Holm
Modernista
Förlagets beskrivning av den danska författaren Bjørn Rasmussens nya roman ger intryck av att det handlar om ett relativt linjärt händelseförlopp: huvudpersonen Bjørn får reda på att han ska bli ”plastpappa” till det barn hans make ska få och bestämmer sig då för att försöka sluta dricka. En utvecklingsroman om att brottas med sin alkoholism och att bli förälder sålunda? Det stämmer inte särskilt bra, för vad som finns mellan pärmarna är en prosalyrisk karusell eller bergochdalbana som osäkrar både tid, identitet och vad som faktiskt sker och inte sker. Jag är gråvit är Rasmussens (född 1983) tredje roman. Han har prisbelönats för den tidigare Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen och även skrivit lyrik och dramatik.
Romanen börjar mycket riktigt med en konversation mellan Bjørn och maken Jacob, som berättar att han avser skaffa barn med vännen Maren. Det är något han måste göra, förklarar han, för att inte bli bitter. Bjørn, å sin sida, brottas med blandmissbruk och demoner. Han pendlar mellan att i en febrig ström av ord vända sig direkt till sin framtida (eller är hon redan född?) dotter, göra anspråk på positionen som mamma (med tillhörande vagina), och att vända sig bort från hela föräldraskapet och istället sysselsätta sig med den älskade hunden Fiske. Ibland dyker hans egen mamma upp och tar ordet. Hon berättar då om olika udda varelser (en gris, en fågel) som hon i sin barndom trots föräldrarnas ogillande insisterade på att ta hand om och älskade men alltid förlorade. Föds någonsin ett barn? Mycket oklart. Likt ett Schrödingers barn är det samtidigt en tanke, ett foster, en flicka och en pojke, och ett stort barn som går i skolan. Och huruvida Bjørn lyckas bli nykter är ytterst oklart. Till sist tycks han avvisa föräldraskapet och deklarerar att hunden Fiske är hans barn.
Queerteoretikern Jack Halberstam har skrivit att uppfattningen om tiden som linjär hänger ihop med heteronormativa föreställningar om det linjära livet. Det är ett liv där rörelsen framåt är central, och där varje milstolpe i denna framåtrörelse är knuten till heterosexuell tvåsamhet och reproduktion. Att ”bli vuxen” likställs med vara i ett monogamt förhållande, flytta ihop, och som kronan på verket bilda en kärnfamilj. Det queera livet, menar Halberstam, är inte bara ett brott mot diverse heteronormativa konventioner, utan mot vårt samhälles själva uppfattning om vuxenblivande och tid.
Även Rasmussens huvudperson avvisar, eller åtminstone ifrågasätter, inte bara reproduktion och föräldraskap, utan också tiden som något linjärt. Här existerar flera möjliga framtider (och dåtider) sida vid sida utan att det klargörs vad som är minnen, nutid, dagdrömmar eller bara delirium. Också kategorierna kvinna/man, barn/vuxen, människa/djur löses upp. Denna typ av gränsöverskridande hade lätt kunnat bli poserande och självmedvetet, men det blir det inte. Huvudpersonen sparkar och slår vilt omkring sig. Han hatar män och manlighet, men är samtidigt ogin och fientlig mot Maren. Ofta är det, mitt i misären, äcklet, missbruket och den psykiska ohälsan, mycket roligt.
Just nu diskuteras det ”gestaltande” i litteraturen, inte minst i så kallad politisk litteratur. Jag tänkte inte gå in i den debatten, men i Bjørn Rasmussens roman blir det tydligt att även de mest explicit och opolerat politiska utsagorna kan bli effektiv skönlitteratur med en komposition och rytm. För trots att både tidens och de flesta andra lagar upphävts i hans berättelse, utspelar den sig ändå mycket konkret i det nutida Danmark som Rasmussens författarkollega Jonas Eika nyligen beskrev som präglat av statsrasism. I ett Danmark där det nu även på socialdemokratiska kampanjaffischer inte så subtilt antyds att invandrare inte vill jobba. Det är ett Danmark som huvudpersonen vantrivs i lika mycket som han vantrivs med att vara man och (kanske) med att bli förälder.
Så nej, Jag är gråvit är ingen lycklig, respektabel framgångsberättelse om att ”vinna” över sitt missbruk och bli ”vuxen”. Men det är inte heller någon plattitydtyngd, upplyftande historia om frigörelse och gränsöverskridande. Det är betydligt intressantare än så.
anna.remmets@opulens.se
