
SAMTIDSKULTUR. Det är på tiden att unga tjejer med annan hudfärg än vit får ta plats i den brittiska samtidskulturen, skriver Karolina Bergström som sett Rocks vilken har svensk biopremiär imorgon fredag.
För fem år sedan kastade regissören Sarah Gavron välbehövligt ljus över den brittiska suffragettrörelsens diverse spektakulära aktioner och demokratiska landvinningar i det stjärnspäckade kostymdramat Suffragette. Nu är Gavron tillbaka med ännu en film om kvinnors villkor, denna gång med fokus på ett kompisgäng i nutidens London.
När den tonåriga Olushola, som går under smeknamnet Rocks, lämnas ensam med sin lillebror efter att deras psykiskt instabila mamma lämnat dem ”för att rensa tankarna lite”, driver rädslan för socialtjänsten ut henne och brodern på gatan samtidigt som Rocks försöker fortsätta sin skolgång. Bästa vännen Sumaya försöker få henne att prata om sina problem men Rocks, som inte klarar av att möta sin smärta, börjar istället att umgås med klassens mer äventyrliga nykomling Roshé vilket får oanade konsekvenser. Samtidigt ringer hon gång på gång till mammans mobiltelefon utan att få svar, och mormodern som bor i Lagos menar att Rocks mamma inte är menad att ha barn.
Filmens manusförfattare Theresa Ikoko har beskrivit Rocks som ”ett kärleksbrev till de svarta kvinnor jag känner”, och menar att svarta kvinnor ofta är starkare än de behöver för att samhället kräver att svarta kvinnor är starka, vilket leder till att de inte ber om hjälp även när hjälp erbjuds. Likt en terrier värjer sig Rocks för Sumayas och de andras försök att trösta henne, samtidigt som hon hamnar allt djupare i en ohållbar situation.
I rättviseteoretikern Iris Marion Youngs bok Throwing like a girl beskrivs hur kvinnors kroppsidentitet bygger på att uppfatta sig själva som sköra och hur detta i sin tur präglar hela ens kroppsspråk. Med tanke på det begränsade utrymme flickor och kvinnor fortfarande tar jämfört med män, är det därför också så befriande att se filmens dynamiska tjejgäng ta rejält med plats, vare sig det handlar om matkrig på hemkunskapen eller fnittrigt långhäng på ett hustak. Då och då dyker små filmsnuttar filmade med flickornas mobiltelefoner upp som för att ytterligare betona den dokumentära vibben, och hela ensemblen är också amatörskådespelare från de östra delarna av London.
Det är på tiden att unga tjejer med annan hudfärg än vit får ta plats i den brittiska samtidskulturen, i samma anda som den franska girl power-succén Girlhood. Och Gavrons film har många fina kvaliteter, framför allt den vibrerande närvarokänslan. Men det kan inte kompensera för att den friflytande formen ibland rinner över kanten och lämnar narrativet ofärdigt, samtidigt som de improviserade scenerna ibland hade mått bättre av en fastare regissörshand. Med det sagt griper också Rocks tag om och berör, särskilt i filmens andra del när saker ställs på sin spets. Slutet är lika öppet som det är hoppfullt, och låter de simultana känslor av sårbarhet och glädje som präglar tonåren flätas samman till ett helande vänskapsnät.

karolina.bergstroem@opulens.se



