ROMAN. Trots allt är läsningen av Rushdies senaste roman Quichotte lite som att spisa en måltid där det mesta består av bilder, eller bilder av bilder, av maten. Det är inte enbart tillfredsställande, skriver Nette Wermeld Enström.
Quichotte av Salman Rushdie
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers Förlag
1988 skulle den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie ha avrättats för sin roman Satansverserna, om Irans dåvarande ledare Ayatollah Khomeini fått bestämma. För att skydda sig från rasande fundamentalister levde Rushdie därefter under beskydd i åratal. Som tur var kunde han fortsätta dikta satir över världens bisarra utveckling. Nu skildrar Rushdie världen från sitt nya hemland USA och det är också där, i den indiska diasporan, som handlingen i hans senaste roman (som utkom på engelska förra året) utspelas.
Quichotte har kallats för en postmodern omskrivning av Miguel de Cervantes Don Quixote, inspirerad av Shakespeare och med referenser till världslitteraturens alla hörn. Internationellt har den redan hyllats som en kritik av ”Trumplandia”, men om man läser Quichotte med postmoderna linser, som Rushdie uppmanat till, är det inte Trumps Amerika som här skildras först och främst, utan en globaliserad värld som ger upphov till fenomen som Trump. Och det är en stor skillnad.
Det är inte lätt att ge rättvisa åt Rushdies metafiktiva verk.
Quichotte är en berättelse om en berättelse, bestående av hyperrealistiska absurditeter och som på djupet grundas i mänskliga psyken i existentiell kris. Här finns Big Pharma och psykiskt lidande, drogberoenden och överdoser, rasism och misogyni, cyberkrigföring och spioner. För att inte glömma teknikmiljardärer som med den fysiska vetenskapens hjälp bryter kosmiska barriärer, och tv-serier mer realistiska än verkligheten.
Precis som Satansverserna handlar Quichotte också om lika stora delar identitet och alienation som kärlek, samtidigt som den appellerar till den högteknologiska civilisationens svindlande missbruk av makt och världens handlösa fall mot tidens ände.
Karaktärerna är invecklade och överlappande, förenklade och komplexa. Jag vill bena ut några av de viktigaste, men de är långt ifrån alla.
I centrum för händelsehorisonten står den amerikanska och misslyckade författaren Sam DuChamp, som likt Rushdie själv har indiska rötter, och som kan jämföras med den påhittade författaren Cide Hamete Benengeli vars manus Cervantes påstod sig ha översatt sin Don Quixote ifrån, för att skruva till det ytterligare.
DuChamp har en problematisk bakgrund. Han är bruten av exilens separationer, och han drömmer om att skriva en bok som är radikalt annorlunda än allt han tidigare har skrivit. Han uppfinner därför sin egen Quichotte, Ismail Smile, som är en årsrik före detta försäljare av läkemedel i opioid-epidemins USA, även han med indiska rötter.
Efter att ha drabbats av en stroke och fått sparken tillbringar Smile all sin vakna tid framför reality-shower. Och med dem som sitt enda fönster mot omvärlden förälskar han sig våldsamt i Salma R, en före detta Bollywoodstjärna som numera leder en talkshow i New York, och som i sin tur kämpar med egna trauman, övergrepp i barndomen och trasiga familjerelationer, bakom den glamorösa livsstilen. För Smile blir Salma R vad den fiktiva karaktären Dulcinea del Toboso var för Cervantes Don Quixote, och han är snart i färd med att skriva henne kärleksbrev som han undertecknar med ”Quichotte.” Precis som Alonso Quijano, den fiktiva adelsmannen i Cervantes verk som tar sig namnet “Don Quixote” efter att ha mist förståndet, sjunker nu Smile allt djupare ner i vansinnets avgrund.
Smile blir gränslöst besatt av Salma R, och i sin jakt på henne beger sig han sig ut på en roadtrip genom USA tillsammans med sin imaginära son Sancho, som plågas av tvivel om han verkligen finns på riktigt, eller om han bara är en fantasi i sin fars fantasi. Och på den vägen utvecklas även relationen mellan far och son, men också mellan författaren och hans karaktärer, vars liv flätas samman tills de knappt kan särskiljas. Allt samverkar och växelverkar, precis som litteraturen och världen alltid har gjort.
Men det spelar mindre roll, om den eller det enas början inte kan särskiljas den eller det andras slut, eftersom alla anekdoter som avlöser varandra genom berättelsen i berättelsen också bär sig själva. Det gör också karaktärerna, vilka lever sina egna liv och möjligen talar till oss på olika språk beroende av de referenser vi tar med oss i läsningen av verket.
Quichotte är således en polyfon roman, i den magiska realismens skimmer och Rushdies säregna stil av postkolonial analys som kännetecknar hela hans författarskap. Och om vi ska vara noggranna med begreppen, är Quichotte en lysande postmodern kritik av en faktisk verklighet, mer än en postmodern roman.
Trots allt är läsningen av boken lite som att spisa en måltid där det mesta består av bilder, eller bilder av bilder, av maten. Det är inte enbart tillfredsställande, även om visuella intryck förvisso kan skapa en känsla av mättnad. Så för den som efter sista stycket hungrar efter mer rekommenderas därför en fylligare dessert. Och hellre än en omläsning av Cervantes, som präktiga kritiker säkert kommer föreslå, anser jag att en tugga från helt annan genre skulle passa, som till exempel Fredy Perlmans anarkistiska klassiker Anything can happen.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
