OMÄNSKLIGHET. “Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop”, skriver Anna Sanvaresa.
I Anna Kavans Is från 1967 tycks undergången nära. Är det naturen som slagit tillbaka mot mänskan eller är det kombinationen patriarkat och fascism som förstört världen? Inget är tydligt, begripligt, men isen närmar sig, de utsattas kroppar gör revolt eller försvinner – utsuddade gestalter bland militärer och fake news. Ingen vill påminnas om vad som händer i andra delar av världen. ”Att tala om katastrofen var en överträdelse av de nya bestämmelserna. Regeln var att välja att inte veta.” Mänskorna, skriver Kavan, bedrog sig själva, ingjutna i ”en falsk känsla av säkerhet”.
I Landskrona pågick precis en internationell fotofestival: Minnets arkitektur. Clemente Bernads utställning berättar om massmord, massgravarna under och efter spanska inbördeskriget. Den kollektiva uppgörelsen om glömska, då våldet och repressalierna under Franco omöjliggjorde upprättelse och systemkritik. Sim Chi Yins utställning berättar om de bortförda motståndarna till den koloniala regeringen i Malaysia. De blev onämnbara inom familjen, ett skydd som blir en skada, i generationer. Ett foto visar en av de avrättades grav med inskriptionen: One day we’ll understand. Konstnären replikerar: Will we? Efter morfaderns deportation längtade mormodern efter att sjunka ner i floden, slippa smärtan, omöjligheten att förstå. Självmord ett skydd, slutgiltig glömska. I Sverige har många ensamkommande tagit sina liv. Desperationen, limbotillvaron – individen mot statsmakten, ansvarsmakten. I Kavans bok finns en undflyende minister, endast intresserad av att rädda sitt eget skinn.
Buket är lika gammal som min yngsta dotter, tio år. Den 15 september kom avslaget på överklagan. Hon ska utvisas till Turkiet, föräldralös, känner ingen där. Barnkonventionen är lag som regeringen bryter mot. Morgan Johansson säger att Sverige inte tänker ta emot flyktingar från Moria. Greklands ansvar, säger han. När, eller hur, blir andras kroppar vårt ansvar?
Kommentarer på sociala medier, kring båda händelserna, upprepar ordet ”obegripligt”. Socialdemokraternas asylpolitik närmar sig Sverigedemokraternas. ”Demokrater” tömda på innehåll, fastlåsta vid en dimsyn på ett översolidariskt land som tagit emot ”för många”. En papperslös vän har nyss fått barn, det åläggs barnets (svenska) mamma att försörja dem båda, annars: deportation. Försörjningskrav omöjliggör familjeåterförening. Barnkonventionen är bara ett fint ord. Omänskligt, inte obegripligt: rasism, kast, inskrivet i systemet. Vi – som kan gjutas in i falsk säkerhet – ska inte förstå (att isen närmar sig). Det är så vi kontrolleras.
I en fabel, Fabriken, skriver konstnären Linnéa Carlsson: ”De som lyder order som inte stämmer överens med deras moraliska övertygelse, de skall ställas till svars för detta. Men den som formellt eller informellt stått över dem, utövat makt över dem, de har svikit ett ännu större ansvar. Man måste även överväga den möjlighet de haft att förändra i positiv riktning, att få världen att bli humanare, rättvisare, smärtfriare…”
Anton Kuster har i sin utställning tagit polaroider på blå himmel ovan varje koncentrationsläger i Nazi-Tyskland, även de som raderats bort från landskapet. Den tillhörande ljudinstallationen har en ton för varje offer. Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller beslut. Det djupt mänskliga ansvaret att lyssna på minnen och erfarenheter, som genom tid och rum, genom förtryck och panik, knyts ihop. Det skadliga skyddet – glömska, omedvetenhet – förbereder resan in i en framtid där mänsklig smärta blir avart. Kavan skriver om det annalkande sammanbrottet: ”Det kunde ha varit i vilken stad, vilket land, som helst.” Och isen kommer närmare.
anna.sanvaresa@opulens.se
