FRÅGOR. Det väcker förstås en del etiska och moraliska frågor när man digitaliserar avlidna skådespelare och artister. Finns det någon copyright på människor? Blir en människa allmän egendom 70 år efter sin död precis som deras konstverk, och kan då vem som helst använda dem i reklamfilmer och i andra sammanhang för egen vinning? undrar Mathias Jansson.
“Forever young/ I want to be forever young“. Vem vill inte leva för evigt som Alphaville sjunger i låten Forever young från 1984? Men nu är vi inga odödliga gudar och hjältar utan helt vanliga dödliga människor, ja, iallafall vi som inte är kända artister och skådespelare och har ett varumärke som är värt miljarder, för då kan du leva för evigt.
Det är alltid tragiskt när kända personer rycks ifrån oss allt för tidigt. De lämnar kvar ett tomrum efter sig och är de mitt uppe i en filminspelning av en blockbuster så lämnar de dessutom en stor osäkerhet kring filmprojektets framtid. Det går förstås att lösa med en dubbelgångare som får spela in de sista scenerna och så låter man bli att ta närbilder och sänker ljuset för att ingen ska se skillnaden. Men idag går det lika bra att använda sig av datorgrafik för att lösa situationen och hålla skådespelaren vid liv på duken så länge man behöver och det är lönsamt.
Under de sista dagarna av inspelningen av filmen The Crow (1994) avled huvudpersonen Brandon Lee olyckligt när en rekvisitapistol gick av och förutom en dubbelgångare var det första första gången man använde sig av datorgrafik för att ersätta ansiktet av en död skådespelare i en film. Paul Walker, som avled i en bilolycka innan filmen Fast and Furious 7 var klar ersattes också delvis av datorgrafik. I den senaste episoden av Star Wars: The Rise of Skywalker ser vi Carrie Fisher som prinsessan Leia trots att hon avled 2016. Här har man dock inte använt datorgrafik utan återanvänt överblivet material från tidigare Star Wars filmer. Däremot kommer vi troligen att se James Dean, i digital version, på filmduken inom de närmaste åren. För 65 år efter sin död har han nämligen fått huvudrollen i krigsdramat Finding Jack som utspelar sig under Vietnamnkriget.
Nu behöver inte skådespelaren vara död, utan bara gammal för att det ska uppstå problem under filmningen När Martin Scorsese bestämde sig för att rollbesätta filmen The Irishman så föll valet på några gamla bekanta Robert de Niro (76 år), Al Pacino (79 år) och Joe Pesci (76 år). Problemet var att filmen hoppar fram och tillbaka i historien och de måste även spela sig själva som yngre versioner. De gick inte att sminka de tre äldre herrarna tillbaka till tidigare glansdagar och Scorsese sa nej till att ta in dubbelgångare.
Lösningen blev en ny teknik som på engelska benämns de-ageing, föryngring på svenska, där man använder filmklipp från tidigare produktioner för att bygga upp en stor databas av skådespelarens ansikte i olika åldrar. Sedan använder man ett datorprogram för att skapa föryngrade ansiktsmasker som läggs på originalfilmen. Ungefär som en mycket dyr version av ett snapchatfilter. Det måste ändå vara en tröst inför framtiden att skådespelare inte längre behöver lägga sig under kniven för att se yngre ut på film, utan vägen till ungdomens källa och evigt liv är ligger i ett dataprogram.
Om du heter Buddy Holly, Michael Jackson eller Tupac Shakur, då får du räkna med att åka på världsturné även fast du är död. För idag väcker produktionsbolagen kända artister till liv ur deras evighetssömn och låter dem uppträda för utsålda arenor som hologram med stöd av AI-teknik. Hologramkonserten har blivit det senaste sättet att fortsätta tjäna pengar på döda kända artister. Nu behöver artisterna inte vara döda, utan bara till åren komna och inte längre intresserade att samarbeta eller turnera, som Abba. Trots att Abba inte stått på samma scen på 35 år har de uppträtt som hologram.
Nästa steg är förstås att skapa helt nya digitala artister. I William Gibson cyperpunkroman Idoru (1996) möter vi Rei Toei en sångerska som bygger på AI och som uppträder som ett hologram, men som också lär sig och anpassar sig efter publikens önskemål. Idag är Gibsons AI-idol förverkligad i Hatsune Miku, som från början var en programvara för att skapa musik, men sedan tog form som en 16-årig japansk flickidol som uppträder som ett hologram för sin publik. Den digitala artisten är förstås tacksam att arbeta med, blir aldrig trött, gör som man säger, har inga divalater och blir inte sjuk och ställer in. Löneförhandlingar behövs naturligtvis inte heller, utan hela vinsten går direkt ner i produktionsbolagens ficka.
Det väcker förstås en del etiska och moraliska frågor när man digitaliserar avlidna skådespelare och artister. Finns det någon copyright på människor? Blir en människa allmän egendom 70 år efter sin död precis som deras konstverk, och kan då vem som helst använda dem i reklamfilmer och i andra sammanhang för egen vinning? Ville verkligen Louis Armstrong göra reklam för Diet Coke efter sin död? Lagstiftningen ser lite olika ut i olika länder men den skiljer sig också mellan de amerikanska delstaterna. Ska du använda filmklipp och bilder av avlidna skådespelare så är de kanske upphovsskyddade, men att återskapa en död kändis digitalt behöver man tillstånd för det och vad får man egentligen göra?
Man kan gissa att lagstiftningen kommer ifatt på det här området de närmaste åren när tekniken utvecklas och det finns pengar att tjäna på de döda. Men att avlidna kända skådespelare och artister kommer att uppträda och spela in nya filmer långt efter sin död är en utveckling vi bara ha sett början på. Kanske får vi se en uppföljare av Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i digitala versioner där vi äntligen får veta fortsättningen på deras kärlekshistoria?
info@opulens.se
