Helgessän: Den kontroversiella Nobelpristagaren

NO FEELGOOD. “Inte bara i estetiskt avseende är Elfride Jelinek radikal. Hon uppger sig i intervjuer stå till vänster och talar gärna utifrån en feministisk utgångspunkt om patriarkatets maktstrukturer.” Snart ska dubbla Nobelpris i litteratur delas ut. Clemens Altgård minns en av de mest kontroversiella pristagarna genom åren.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När det för femton år sedan tillkännagavs att det årets Nobelpris i litteratur tillfallit Elfriede Jelinek var det som vanligt många tillfrågade svenskar som överhuvudtaget inte kände till Nobelpristagarens, i detta fall den österrikiska författarens, namn.

Innehållet i hennes roman Pianolärarinnan hade dock gjorts bekant för en lite bredare publik genom filmatiseringen med titeln Pianisten, med Isabelle Huppert i huvudrollen.

Men “folkkär” eller populär i en vidare krets har Jelinek inte blivit. Hon är helt enkelt inte någon särdeles älskvärd författare. Snarare en riktigt obehaglig bekantskap som bland annat kräver att läsaren har en god förmåga att uthärda detaljerade beskrivningar av frånstötande miljöer och beteenden.

Inte bara i estetiskt avseende är Jelinek radikal. Hon uppger sig i intervjuer stå till vänster och talar gärna utifrån en feministisk utgångspunkt om patriarkatets maktstrukturer. I romanerna hon skrivit skonas ingen, varken man eller kvinna. Den röst som berättar tycks mer tillhöra en misantrop än en feminist och först då man noga undersöker texterna framträder författarens ställningstaganden. För visst tar Jelinek ställning, mot klassamhället, könsförtrycket, konsumtionshysterin och den österrikiska nationalismen.

I egenskap av skönlitterär författare använder sig emellertid inte Jelinek av pekpinnar utan odlar istället en satirisk stil. Den som skriver satiriskt löper som bekant alltid en risk att bli missförstådd och det har Jelinek givetvis blivit, inte minst i sitt hemland.

Romanen De utestängda (Die Ausgesperrten) utkom på tyska 1980 och är en iskall skildring av hur några ungdomar i 50-talets Wien dras till våldet som en utväg ur ledan och tristessen. Här demonstrerar Jelinek tydligt hur klasstillhörigheten präglat de unga på olika vis. De parodiskt intellektuella tvillingarna Anna och Rainer kommer från ett deklasserat medelklasshem där den enbente fadern tjänstgjort i SS och dagligen misshandlar modern som är en djupt masochistisk hemmafru.

Den unge arbetaren Hans hyser småborgerliga drömmar och saknar klassmedvetande, enligt den bittra, men politiskt engagerade modern. I detta arbetarhem finns det ingen fader eftersom denne mördats i ett koncentrationsläger. Anna dras till Hans som gärna har sex med henne, men egentligen åtrår någon annan. Både Hans och Rainer är nämligen förälskade i den manipulativa överklassflickan Sophie.

Om Sophie har allt hon kan önska sig materiellt sett så vantrivs hon ändå i sina toleranta men neurotiska föräldrars sällskap. Hon visar sig kapabel både att förnedra den fysiskt starkare Hans och att utföra ett litet bombattentat. Kriminaliteten lockar dem och tillsammans utövar dessa tonåringar ett slumpartat, godtyckligt våld mot främlingar som kommer i deras väg.

Det går att dra paralleller till Anthony Burgess roman A Clockwork Orange men också till vissa av Yukio Mishimas böcker. De har också skrivit om våldet som utväg och lösning på tonårens våndor. Jelineks ungdomar hyser inte någon empati och det verkar inte heller den allvetande berättaren göra.

Sakligt beskriver Jelinek varje scen likt en vetenskapsman som för protokoll. Ändå finns det en säregen lyrisk ton i texten. Det beror på Jelineks väl uppövade förmåga att beskriva de vardagligaste ting som om hon såg dem för första gången. Därför är det ett språk som tycks besläktat inte bara med vetenskapsmannens, utan också barnets, filosofens och poetens.

Tyngdpunkten ligger på tvillingarnas familj, Witkowski. Fadern beskrivs som ett hycklande monster som roar sig med att ta förnedrande pornografiska bilder av den hunsade hustrun. Fadern var en mördare under krigsåren och när Elfriede Jelinek kommit till berättelsens slutpunkt har fler mord begåtts, fast nu av sonen. Den utestängde narcissisten hamnar i centrum för polisens intresse och därmed blir slutet också en anspelning på Rainers favoritbok, Främlingen av Camus. Från utestängdhet till instängdhet, men det är ju där den förläste Rainer tror att friheten ligger.

Instängd kan man också kalla huvudpersonen i Pianolärarinnan. Die Klavierspielerin, som den heter på tyska, innebar 1983 ett större genombrott för Elfriede Jelinek. Det har spekulerats mycket kring hur pass självbiografisk boken är, men eftersom även detta är en distanserad, närmast karikerad beskrivning av ett instängt liv med borgerliga förtecken är det nog snarast så att Jelinek hämtat viss inspiration från sitt eget liv. Om likheterna sedan upphör eller ej spelar åtminstone inte mig någon roll – texten lever sitt eget liv och så gör dess huvudperson, den 35-åriga Erika Kohut.

Den förbittrade musikpedagogen Erika hade en gång ambitionen att bli en firad stjärna, men misslyckades. Hon lever fortfarande tillsammans med sin tyranniska moder och efter att fadern förpassats till mentalsjukhus delar mor och dotter till och med säng.

Det är något incestuöst som antyds även om ingen av kvinnorna lever ut sin sexualitet rent fysiskt. Erika smyger istället omkring på kvällarna och praktiserar en form av voyeurism, som dock alltid stannar vid ett rent betraktande. Pianolärarinnan som själv förtrycks av sin mamma, dominerar i sin tur sina elever, men späker samtidigt sig själv. Det gör hon bland annat genom att skära i sitt eget kött. Så möter Erika den unge eleven Walter Klemmer och efter dennes enträgna uppvaktning ger hon efter för begäret.

Det visar sig att Erika vill bli dominerad av ynglingen men hon dikterar samtidigt villkoren ungefär på samma vis som Leopold von Sacher-Masoch en gång i tiden tvingade sin hustru att skriva under ett kontrakt där formerna för hans förnedring detaljerat reglerades. Att på detta vis ändå bli styrd är mer än den unge strebern och atleten Klemmer kan hantera. Utgången kan förstås inte bli annat än katastrofal.

Porträttet av Erika Kohut framstår därigenom som en psykoanalytisk fallstudie där en sadomasochistisk personlighet dissekeras, men Jelinek tecknar också en livfull om än mörk bild av ett samtida Wien. Jag tror inte att Jelinek vill få läsaren att tycka synd om Erika, men däremot inbjuder texten till reflektion över varför hon blivit så instängd i sig själv.

Barnet gestaltas som ett litet odjur som redan blivit besatt av varufetischismens demoner.

När romanen Lust utkom 1989 väckte den stor uppmärksamhet inte minst för att Jelinek här drivit upp den satiriska prosan till nya höjder. Språkligt firar Jelinek triumfer med en rytmisk prosa och svindlande metaforrikedom som parodierar både pornografins och turistbroschyrernas klichéer. Ändå finns det här föga av den psykologiska nyansering som trots allt utmärker de tidigare nämnda romanerna. Likaså får handlingen, som för övrigt tilldrar sig i en alpby, en underordnad betydelse. Lust är alltigenom befolkad av karikatyrartade gestalter. De är platta som seriefigurer och helt styrda av sina drifter. Framför allt handlar det om den framgångsrike direktören Hermann och hans hustru Gerti. Jämt och ständigt kopulerar de på direktörens initiativ. Gerti framställs som sexuellt utnyttjad men den roll hon spelar är horans. Hon gör det för pengarna och den status det ger att vara gift med den lilla ortens envåldshärskare.

Inte ens deras lille son skildras på ett sympatiskt vis. Barnet gestaltas som ett litet odjur som redan blivit besatt av varufetischismens demoner.

När Gerti trots allt ser en utväg så visar sig hennes skidburne riddare vara ett lika stort svin som hennes man. Lust avslutas likt De utestängda med att någon blir mördad. I det här ett barn. Det är groteskt och den grymma ironin i bokens titel framgår med en sådan kraft att det borde vara omöjligt att missa poängen.

Ett slags fortsättning på prosaexperimentet Lust finner man i romanen Gier, som utkom år 2000, Glupsk i svensk översättning. Den har undertiteln En underhållningsroman.

Ingredienserna i Glupsk är till viss del hämtade från kriminalgenren, men också här har pornografin och de glättade magasinen fått bidra med material till den jelinekska textmaskinen. Det är en stilistiskt sett imponerande skapelse, ett monster som bullrar och skräller, men också emellanåt förmedlar svidande sanningar om livet i ett Österrike där kommersialism och kärlek till pengar kommit att tränga undan andra värden.

Även här utspelas handlingen i en bräkande alpidyll och om boken kan sägas ha en huvudperson i mera konventionell mening så är det Kurt Janisch.

Polisen Kurt Janisch är en gift man med en glupande aptit på såväl kvinnor som pengar och han drar sig inte för att utnyttja sin yrkesroll när det gäller att tillfredsställa hungern. Problemet är att han aldrig tycks bli tillfredsställd. Först låter han kvinnorna uppfylla de sexuella behoven, sedan de ekonomiska. I den ordningen går han till väga och det kan rentav tyckas lite störande att Jelinek faktiskt framställer kvinnorna, oavsett om de heter Gerti eller Gabi, som blott alltför villiga, och inte sällan enfaldiga, offer.

Den österrikiske gendarmens väg kantas således av kvinnor som blivit dubbelt utnyttjade. Det framgår med andra ord på ett tidigt stadium att han är en motbjudande chauvinistisk hycklare, med starkt psykopatiska drag. Uppenbarligen har Jelinek inte tyckt att det räcker till för att förmedla en riktig nidbild av en amoralisk patriark och brutal solochvårare utan låter honom därför gå över gränsen och bli till en verkligt ond man, en mördare.

Mord är, som kanske framgått, snarare regel än undantag i en text av Jelinek, fast här finns det rentav en deckarliknande intrig, även om den i hög grad är underordnad Jelineks skarpa karikeringar och bittra sarkasmer. Bokens undertitel En underhållningsroman är därför minst sagt ironisk då Glupsk egentligen gäckar alla föreställningar i bokbranschen om hur en underhållande bok bör vara beskaffad. Detta är ingen mysig deckare. Ändå är det inte omöjligt att finna ett nöje i att läsa den, om man gillar manisk och skoningslöst satirisk prosa, vill säga.

Jag tycker inte att Glupsk hör till det bästa Elfriede Jelinek skrivit – samhällskritiken är emellanåt alltför högljudd och romangestalterna så endimensionella att de inte blir psykologiskt trovärdiga, men boken utgör ändå ett läsvärt exempel på litterär exorcism.

Något ska också sägas om en av Jelineks allra hårdaste och mest satiriska texter, Die Liebhaberinnen, från 1975. som är en svidande prosatext om makt och kön. Älskarinnorna är titeln i svensk översättning. Horace Engdahl författade, när det begav sig, ett förord till den svenska översättningen och talar där bland annat om Jelineks intresse för dagsaktuella frågor och att Josef Fritzl, mannen som höll halva sin familj fången i källaren, är en figur som kunde vara hämtad ur någon av hennes romaner.

Jelineks kritik av förtryckande struktur saknar inte giltighet exempelvis i Sverige. Efter #metoo och skandalerna kring Svenska Akademien så har detta blivit väldigt uppenbart och det kan idag se närmast ironiskt ut att Horace Engdahl var den som skrev förordet till den svenska översättningen av Älskarinnorna.

Samtidigt som det är fel att demonisera ett helt land, går det inte att bortse från hur Elfriede Jelinek ytterst konsekvent i sitt författarskap har kritiserat de specifika patriarkala strukturer i Österrike som gjort just en sådan skräckfigur möjlig. Därmed inte sagt att Jelineks kritik av förtryckande struktur skulle sakna giltighet exempelvis i Sverige. Efter #metoo och skandalerna kring Svenska Akademien så har detta blivit väldigt uppenbart och det kan idag se närmast ironiskt ut att Horace Engdahl var den som skrev förordet till den svenska översättningen av Älskarinnorna.

Berättarrösten i Älskarinnorna är säregen – ett slags allvetande röst som fullständigt i avsaknad av mänsklig värme redogör för huvudpersonernas handlingar och de därpå följande konsekvenserna. Det är en parodi på det välbekanta ”allvetande jag” som i så många konventionella romaner får sköta berättandet, men Jelinek använder den där rösten till mer än så, hon härmar också folkliga tonfall och sprättar upp en rad föreställningar, fördomar och tankemässiga klichéer.

I romanen beskrivs tonårsflickorna Paula och Brigitte och deras väg till man, barn och familjebildning. Båda kommer från arbetarklassens lägre skikt och strävar efter ett bättre liv. Vad det hela mynnar ut i är en iskall, men samtidigt munter och likväl krass uppgörelse med ett konsumtionssamhälle där reaktionära värderingar råder.

Brigitte väljer bort kärleken och gifter sig med en man hon inte attraheras av men som har potential att kunna tjäna rejält med pengar. Hon blir med tiden både rik och respekterad. Paula gifter sig av kärlek med en försupen och därtill våldsbenägen dumskalle. I desperation över att mannen super upp hushållskassan börjar hon sälja sin kropp och stämplas snart som hora.

Paula blir till slut berövad allt: ”av den förhoppningsfulla flickan med ett första lärlingsår i skrädderiet har det blivit en krossad kvinna med otillräckliga sömmerskekunskaper. det är för lite.” Ironin är förstås uppenbar och det underliggande feministiska budskapet går inte att ta miste på. Jelinek överlåter emellertid till läsaren att själv dra de rätta slutsatserna.

Ska man jämföra med någon av Jelineks övriga romaner så ligger Älskarinnorna närmast Lust från 1989. I Lust finns samma avsaknad av psykologiskt porträtterande och samma hårda karikatyrstil som närmast gör huvudpersonerna till endimensionella figurer, men Älskarinnorna är inte lika maniskt uppskruvad. Älskarinnorna är en bok för den som gillar att hålla huvudet kallt under läsningen. Längre bort från feelgoodlitteraturen går det knappast att komma.