LITTERATUR. Ibland kan jag rentav drabbas av en sur uppfattning om litteraturkritiken som en fråga om var man bor, vem man är och när man skriver. Inte hur eller varför, skriver Carsten Palmer Schale.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Jag funderar över skönlitteraturen i allmänhet, och hur man skall definiera denna. Just nu är jag dock ännu mer intresserad av kritiken av skönlitteraturen. Talet om vad den skönlitterära kritiken är och bör vara bottnar i en idé om vad skönlitteraturen per se är och bör vara. Men ”skönlitteraturen” är ett historiskt format begrepp, som i princip inte dyker upp förrän runt år 1800 och Madame de Staël.
Hursomhelst. Ett enkelt sätt att definiera skönlitteraturen är kanske att göra detta negativt. Det vill säga: att formulera något om vad den inte är. Exempelvis finns inga formella kriterier som bestämmande faktor med i bilden. Inte heller några innehållskriterier. Inte heller något som har med ”trender” att göra. Nej, skönlitteraturen utgör en skrivandets frizon. En frizon där vi inte avkrävs fakta.
En sådan attityd har emellertid sitt pris. Ej sällan får exempelvis en ”skönlitterär författare” kännas vid att hen inte får vara alltför smart, girig, ”normal”, pålitlig. Hen bör inte heller – helst – ha det alltför bra socialt, psykologiskt, ekonomiskt.
Skönlitteraturen har för övrigt alltsedan 1600-talet – eller så – gradvis avskiljts från det alltför religiösa, vetenskapliga och dagspolitiska.
Litteraturkritiken har sålunda ofta denna föreställningsvärld att ta hänsyn till. Åtminstone officiellt. Detta hindrar dock inte att kritikern ibland bryter mot detta slags upprättade kontrakt mellan verket och det kritiska uppdraget. Detta innebär dock, på ett spegelvänt sätt, att litteraturen och dess kritiker så att säga inte får beakta verkets verkan! Dess, exempelvis, politiska sprängkraft.
Allt detta innebär samtidigt, att publiken förutsätts vara anonym, och som sådan själv får ”ta ställning” till den kritik den erbjuds i form av ”översättningar” av verken från allmänt till konkret, från idealtypiskt till individuellt, från tendens till opartiskt.
Kort sagt: litteraturkritikern är den instans som förutsätts förmedla inte sällan komplexa verk till mer publika diskurser.
Men är detta verkligen möjligt? I teorin möjligen – ja. I praktiken troligen – nej. Är det önskvärt? I teorin möjligen – ja. I praktiken troligen – nej. Dock: vi möts alla i språket. Vi befinner oss i en värld utspänd mellan polerna bekräftelse och vansinne – eller vi och dom. Men. Verket är i sig en medaktör, och mellan verk och kritiker uppstår en slags batalj. Läsaren är – i sin tur – det också, men förutsätts alltså vara allmän och anonym och – ja – ovetande om kritikerns värdering av verket.
”Vinner” verket? Nej, det är långtifrån självklart. Kritikern måste precis som författaren tänja sina gränser till det yttersta, och kan kritikern ”segra”? Alltid? Naturligtvis inte. Ofta är verket – särskilt det kvalificerade – större än sin kritiker; ibland ofantligt mycket större. Det riktigt intressanta är måhända en formel som kan uttydas: kritikern måste för att förstå kanske vara en lika stor särling som författaren – men måste samtidigt behärska normalitetskoden.
Vilhelm Ekelund säger: ”Om man har två människor inom sig, gör man klokt i att i tid ta parti för den ena och om möjligt undertrycka den andra. Låta dem båda växa och bli starka? Ett farligt experiment.”
Men kanske är det just detta som en bra kritiker gör? Likafullt: En kritiker är per definition en person försedd med livlina tillbaka till normaliteten. Kritikern förenar och binder samman – ser både det möjliga och det omöjliga. Detta är prekärt. Kritikeruppdraget är därför, allvarligt uppfattat en olöslig och anspänd rebus.
Ja, och allt detta nu anförda låter sig alltså anföras. Men hur är det då?
Om vi lämnar idealiteten och inträder i realiteten kan vi mycket snabbt konstatera att de flesta ”standardkritiker” är illojala krämare som bryter mot alla litteraturkritiska bud. Men det finns (ibland kortlivade) undantag (en Brandes, en Böök, en Borum, en Vold).
Alltså. Jag har personligen två speciella ”plattformar”. Den ena består i att jag, faktiskt, skrev några rader (70 sidor) för Café Existens i början av 80-talet, där jag systematiskt gick igenom litteraturkritikens historia från Aristoteles och Longinos till Mats Gellerfeldt (Några anteckningar om litteraturen och dess kritiker), som, hör och häpna, till och med viss tyngd omnämndes i dåtidens ”Innerspalt” i AB. Där hette det att ”om du vill veta något om litteraturkritiken idag, igår och i förrgår (!) skall du läsa Carsten Schale”.
Den andra plattformen handlar om mina egna upplevelser av litteraturkritiken. Kritik av författare som jag tyckte bra om eller inte, och viss kritik av min egna böcker.
Och? Ja. Med vissa undantag har jag ofta varit mindre imponerad, för att uttrycka det hela milt. Det förefaller mig, för det första, som om (även) litteraturkritiken är ett barn av kotterier och inavel. Det förefaller mig, för det andra, som om litteraturkritiken mycket sällan uppvisar bredd och djup. Ibland kan jag rentav drabbas av en sur uppfattning om litteraturkritiken som en fråga om var man bor, vem man är och när man skriver. Inte hur eller varför.
Illa!
info@opulens.se
