Helgessän: Författaren som resenär i ett inre landskap

NOBELPRISKANDIDAT. Snart kommer två Nobelpris i litteratur att delas ut. Clemens Altgård presenterar här Gerald Murnane, en australisk prosaförfattare som ofta förekommit i spekulationerna kring potentiella pristagare.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den australiske författaren Gerald Murnane räknas till de verkligt stora namnen. inte bara i hemlandet utan i den engelskspråkiga världen generellt sett och nämns ofta som en tänkbar Nobelpristagare i litteratur. Dock är han fortfarande relativt okänd, i alla fall för en bredare allmänhet, i Sverige. Han har skrivit många böcker, men jag ska fokusera på de som finns tillgängliga i svensk översättning.

På svenska introducerades han med Inlandet 1995, en översättning av Inland från 1988. Berättaren i Inlandet är en namnlös författare som reflekterar över sitt skrivande. Det är en avancerad roman med många språkliga finesser och en lekfullhet som kan leda tankarna till en författare som Samuel Beckett. Tyvärr gick Inlandet rätt obemärkt förbi i Sverige.

Inte heller lyckades Caj Lundgrens stilsäkra översättning 2005 av Murnanes The Plains från 1982 ändra på den saken. Slätterna är nämligen också den en synnerligen smal text, besynnerlig och svårgripbar. Däremot kan inte texten avfärdas som obegriplig, långt därifrån. Gerald Murnanes prosa är klar och distinkt, med små, fint utmejslade detaljer.

Har man läst Jorge Luis Borges sällsamma noveller känns berättartekniken välbekant. Det handlar om fiktioner och hela det slättland som målas upp i boken är ett renodlat inre landskap, som en spegling av en föreställning om vad Australiens inland skulle kunna vara.

De bördiga slätterna behärskas av en rik, överkultiverad, ja närmast viktorianskt dekadent, godsägarklass som lever gott under feodala former och har privatanställda författare, konstnärer, filosofer och historiker. Kvinnorna är väna, vaga varelser som sveper fram likt hägringar i det bländande solljuset, som i 1800-talets mer romantiska måleri, medan männen filosoferar på ett så överdrivet sofistikerat vis att det parodiska elementet blir uppenbart.

Till detta säregna land anländer en ung man med ambitionen att göra en film om dessa sägenomspunna slätter. I samband med en återkommande och alkoholindränkt uttagningsceremoni inne i staden blir han anställd hos en av slättlandets herrar.

Visserligen presenteras tydliga minnesbilder och visst anges exakta tidpunkter samtidigt som träd och växter noga namnges, men texten lever ett eget liv och glider undan vid alla entydiga tolkningsförsök.

Efter tjugo år i godsägarens tjänst har filmskaparen fortfarande inte filmat något överhuvudtaget men reflekterat desto mer över avbildandets problem och förhållandet mellan tecknet och det betecknade. Slätterna är på det viset en roman som ypperligt väl speglar åtskilligt av det tankegods som kom att spela en så central roll i den postmoderna våg som i mitten och slutet av 80-talet även sköljde över Sverige.

Den ironiska tonen finns där, men också ett vemod och en blick för subtila skiftningar. Gerald Murnanes beskrivningar av huvudpersonens konstnärliga vedermödor leder onekligen tankarna till dagens institutionsunderstödda konst. Vi har vid det här laget sedan länge vant oss vid sådant som att besöka en konsthall eller ett galleri och konstatera att bildkonstnären inte visar några bilder utan ”ställer ut” en tom lokal. Ett sådant konceptuellt uttryck ligger inte så långt från filmskaparens framträdanden inför slättlandets filosofiska feodalherrar:

”Det passade dessa personers syften att jag fortsatte att kalla mig filmskapare – att jag ibland skulle framträda med min årliga uppenbarelse framför en tom skärm och tala om de bilder jag med tiden kanhända skulle visa fram. Ty dessa personer var övertygade om att ju mera jag strävade efter att avbilda ett enda klart tecknat landskap – ett arrangemang av ytor och ljus som kunde antyda ett ögonblick på någon slätt jag behärskade – desto mera skulle jag förlora mig själv i ordens mångfald utan några kända slätter bortom dem.”

Det finns alltså en del paralleller mellan Murnanes fiktiva värld och vår egen. Kanske har tiden på det viset hunnit ikapp Slätterna, men den utgör fortfarande en intellektuell utmaning. Det går ju alltid att fråga sig vad Gerald Murnane egentligen vill ha sagt med sin roman och vad svaret än kan tänkas bli så måste det konstateras att texten är exceptionellt nyansrik och välformulerad.

I Slätterna är Gerald Murnanes prosa klar och distinkt, med exakta iakttagelser vad gäller detaljer, men samtidigt är ändå berättelsen svårgripbar. Något liknande kan sägas om prosan i de noveller som sammantaget utgör Sammetsvatten (Velvet Waters, 1990) som kom i svensk språkdräkt 2009.

Visserligen presenteras tydliga minnesbilder och visst anges exakta tidpunkter samtidigt som träd och växter noga namnges, men texten lever ett eget liv och glider undan vid alla entydiga tolkningsförsök. Personerna som befolkar Murnanes miniatyrvärldar blir nämligen rätt så gåtfulla genom de olika distanseringseffekter som författaren tar i bruk. Man anar att han i Sammetsvatten därigenom lyckas bearbeta personliga, känsliga och pinsamma minnen som med en mer konventionell berättarteknik hade varit svåra att lägga fram.

Även om det finns stilgrepp i Murnanes prosa som kan kännas bekanta, för den som är bevandrad i den internationella roman- och novellkonsten, så är det här fråga om texter som präglats djupt av det land där de författats. Melbourne och delstaten Victoria är Murnanes domän och det är detta geografiska område som han har som utgångspunkt. Det australiska slättlandskapets gränslösa utbredning och aboriginernas kultur med begrepp som drömtid och sånglinjer utgör viktiga referenser för den som vill förstå förutsättningarna för detta särpräglade författarskap.

Murnane är besatt av kartor och att systematiskt samla upplevelser, men likväl inte någon resenär. Det sägs att han en gång tvingades tacka nej till ett stort stipendium då det var ett villkor att en del av pengarna skulle spenderas på utlandsvistelser. I stället reser han i det inre, ungefär som vissa av 1800-talets och det tidiga 1900-talets dagdrömmande romanförfattare.

I stället för att förlita sig på det konventionella tidsbegreppet så framhåller han platsens betydelse och väljer att se det andra kallar tidsflödet som en kedja av platser.

Det finns en stillsam humor hos Murnane och den tar sig oftast uttryck i form av en mild ironi. I novellen Stenbrottet skildras en författarverkstad där deltagarna praktiserar ”Waldometoden” och arbetar under klosterliknande förhållanden där ingen får tala med de andra, inte heller se dem i ögonen, och där texterna som produceras sedan eldas upp.

Ytterst handlar alla hans böcker om konsten att skriva men också om konsten att läsa och att upptäcka den inre värld som varje människa har inom sig.

Det här citatet är ett exempel på Murnanes raffinerade stil och hur han lurar in läsaren i en reflektion kring skrivandet: ”All den litteratur som jag har skrivit i stenhuset har varit ett kodat meddelande till en viss kvinna. För att skicka detta meddelande har jag varit tvungen att föreställa mig en värld där denna kvinna inte existerar och inte jag heller. Jag har varit tvungen att föreställa mig en värld där pronomenet ’jag’ står för den sorts man som skulle kunna föreställa sig en värld i vilken han inte existerar och endast en man sprängfylld av Waldos teorier skulle kunna föreställa sig honom.”

Om han skulle få det där prestigefyllda priset lär vi alltså inte få se honom besöka Sverige. Murnane lämnar som sagt inte Australien. Varför det är på det viset förklarar han i romanen Korntäppa (Barley Patch, 2009) som kom på svenska 2012. Svaret på varför han har förblivit i den australiska delstaten Victoria är enkelt: Murnane vägrar helt enkelt att färdas i luften eller på vatten. En gång besökte han Tasmanien men då var han tvungen att berusa sig under hela resan inklusive vistelsen på ön. Den resan säger han sig således inte minnas mycket av. Och fler resor har det inte blivit. Han är kort sagt en ovanlig man med många egenheter och vissa fobier, men som sagt en sällsynt begåvad författare.

Korntäppa kan knappast kallas en roman i vanlig mening och Murnane själv talar hellre om att skriva fiktioner än romaner i konventionell mening. I Korntäppa avslöjas alltså en del av hans personliga hemligheter. Vi får också veta vad som driver honom att skriva, även efter att han bestämt sig för att sluta. Boken inleds typiskt nog med frågan ”Måste jag skriva?”

Om Jorge Luis Borges och Marcel Proust kan ses som förebilder för Murnane när det gäller sättet att skriva så har, som nämnts, aboriginernas kultur, påverkat hans tänkande på ett avgörande vis. Som sagt så framhåller han platsens betydelse och ersätter den linjära tidsuppfattningen med ett annat synsätt där de olika platserna bildar ett mönster. Det kan låta knepigt och det är det på sätt och vis också. Åtminstone för den läsare som är van vid traditionellt linjärt västerländskt berättande.

Minnet och dess funktioner spelar alltså en viktig roll i boken. Hans metod går, som alltid, ut på att hela tiden reflektera över skrivandet och märkligt nog är det så att boken fascinerar trots att den inte har någon som helst intrig. Den har knappt några romangestalter, om man bortser från författaren själv. Men trots allt får man efter hand en fördjupad bild av hans uppväxt, föräldrar och släktingar. Fadern var besatt av att spela på hästar och förlorade stora summor på kapplöpningsbanorna. Han tog stora lån som inte kunde betalas tillbaka så Gerald växte upp under mycket enkla omständigheter i en familj som var ständigt på flykt undan fordringsägarna. Gerald Murnane är för övrigt själv fixerad vid hästkapplöpningar och det är ett genomgående motiv i boken. Men det övergripande temat är skildringen av hur Murnane har rest inåt – in i sig själv och sedan funnit ett sätt att omvandla inre bilder och föreställningar till litteratur.

Ytterst handlar alla hans böcker om konsten att skriva men också om konsten att läsa och att upptäcka den inre värld som varje människa har inom sig. Vissa personer låter den världen förbli outforskad. Murnane har ägnat sitt skrivande liv åt att ta reda på vad den kan rymma.