FÖREGÅNGARE. Mina Loy var en framstående lyriker och feministisk föregångare under 1900-talets första årtionden men föll i glömska. På senare år har hon återupptäckts. Under 2000-talet har hon både besjungits av Billy Corgan från rockgruppen The Smashing Pumpkins och givits ut på svenska. Clemens Altgård tecknar här ett porträtt av henne.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
I början av förra seklet framstod Mina Loy som en av de främsta engelskspråkiga poeterna i den spirande modernismen. Hon var inte enbart en nyskapande poet utan också bildkonstnär och dessutom författare till ett tidigt feministiskt manifest, Feminist Manifesto (1914). Detta förblev dock opublicerat under hennes livstid. Kanske var det alltför djärvt och radikalt för sin tid.
Ezra Pound hade visserligen hyllat hennes poetiska egenart men under 1900-talet kom Mina Loy att hamna alltmer i skymundan. När hon dog 1966 var hon närmast reducerad till en birollsinnehavare i historieskrivningen.
Trettio år senare utkom Becoming Modern: The Life of Mina Loy av Carolyn Burke, och samma år The Lost Lunar Baedeker, med Loys dikter i urval. Den som vill läsa henne i svensk översättning får försöka leta reda på den sedan länge slutsålda Baedeker för månresenärer, med dikter i översättning av Gunnar Harding som också skrivit ett initierat förord. En fin liten bok som gavs ut 2006 av Ellerströms och Ariel och fortfarande finns på vissa bibliotek runt om i landet.
Där berättar Harding om hur Mina Loys särpräglade estetik växte fram, men också om ett osedvanligt spännande liv i sant modernistisk anda. Mina Loy som växte upp i London begav sig tidigt utomlands för att studera konst, först i München och sedan i Paris. I den franska metropolen blev hon gravid och ingick äktenskap med barnets far, en medioker konstnär, som snart övertalade henne att flytta till Florens. Där lärde Mina Loy känna Gertrude Stein, en centralgestalt vars betydelse för den moderna litteraturen knappast kan överskattas. När maken 1913 övergav Mina och barnen för att söka sanningen i Söderhavet, blev hon först deprimerad, men snart stod nya möjligheter till buds.
Hon lärde känna Tommaso Marinetti, futuristernas ledare och de inledde ett förhållande. Med tanke på Marinettis välkända sexism och chauvinism kan detta tyckas märkligt, men en teori är att den bombastiske italienaren väckte feministen i Mina Loy. Medan Marinetti for på turnéer runt om i Europa passade Mina Loy på att inleda ytterligare ett förhållande med en annan futurist Giovanni Papini.
Det var bland annat om detta för sin tid, moderna, och komplicerade, kärleksliv hon diktade. Språket är, som Harding påpekar, futuristiskt färgat, men ändå självständigt, med nyanser som man inte finner i de italienska manliga futuristernas alster.
Så kom det första världskriget och Mina Loy som anmält sig som frivillig till Röda korset fick se vad det krig som futuristerna glorifierat i sina texter egentligen innebar. Hon lämnade Italien och de två futuristerna och sökte sig till USA: Där fann hon sig till rätta i New Yorks avantgardekretsar. Det var också där som hon mötte Arthur Cravan, även känd som den boxande dadaistpoeten och ”världens korthårigaste poet”. De gifte sig 1918 men den äktenskapliga lyckan blev kortvarig. Samma år gav sig Cravan ut på en segeltur och försvann under mystiska omständigheter. I dikten ”Mexikanska öknen” skildras hennes förtvivlade sökande efter den försvunne maken.
1923 återvände hon till Paris där hon umgicks med företrädarna för ”the Lost Generation”, Djuna Barnes, Ernest Hemingway, James Joyce med flera. Under dessa Parisår skrev hon emellertid inte särskilt mycket utan sysslade med design av lampor och hattar. En verksamhet som var relativt framgångsrik och till viss del sponsrades av Peggy Guggenheim. 1936 återvände hon till USA för gott och ägnade sig de sista åren av sitt liv huvudsakligen åt bildkonst.
Harding skriver om den bitterhet som präglade henne under de sista decennierna. Hon ska till och med ha uttalat orden: ”Jag var aldrig poet”. Men, visst var hon poet. En alldeles lysande lyriker. Dikterna beskriver kampen mellan könen, men också ett sökande efter ett större sammanhang bortom det tjugonde århundradets krig och kaos. Se bara på den lilla, komprimerade dikten om Gertude Stein: ”Curie/ i vokabulärens/ laboratorium/ krossade hon/ medvetandets/ tonnage/ stelnat till fraser/ för att utvinna/ ordets radium.”
Mina Loys dikter uppvisar ett okonventionellt bildspråk, oftast också en satirisk skärpa och inte sällan en sofistikerad melankoli som i kombination med språkmedvetenheten ger dem en originalitet och fräschör som består än i dag.
Billy Corgan från rockgruppen The Smashing Pumpkins har för övrigt hyllat henne i Mina Loy (M.O.H), en underbar låt på soloalbumet The Future Embrace från 2005. Passa också på och läs hennes feministiska manifest som glädjande nog finns att tillgå online.
clemens.altgard@opulens.se
