ATT LÄSA. Läsning är en ömklig frihet när den förklätt sig till eskapism. Ömklig men inte sällan välbehövlig. Läsning som frigörelsehandling är ögonblicket då man låter sig ledas utan att man vet vad som väntar på nästa sida. Vilka vyer träder då inte fram för oss, vilka andra (läs)vägar öppnas inte? skriver Robert Myhreld.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Själavård under läslampan.
– Hur mår du?
– Jo tack, revolvern är laddad. Själv?
Jag har en fallenhet för krälande nere i gropen. Depressionen är min paradgren, ångesten min arvedel. Hjärtats tillstånd inte sällan likgiltigt som ett varulvshugg – men inte alltid. Livsleda är trots allt ett högst levande och inkännande tillstånd. Förståndet är den sjukes, alltså världsfrånvänt men vid ögonblicket det enda giltiga. De vid mörker vana ögonen skyr ljuset; det glättiga framstår som en personlig kränkning. En annan sorts ljus finns ändå (Emilia Fogelklou), det vet jag, men det hjälper inte, jag vill vara som ”som liljerna på marken…skita i allt, för allt ä skit…” (Nikanor Teratologen).
Groplivet är idel motlut och menföre, men jag lyssnar på Góreckis Symfoni av sorgesamma sånger för att liva upp det litet. Jag har kemikaliska obalanser i hjärnan, sådär att det blir lite manodepressivt emellanåt. Topparna avhuggna medelst 300 mg Lamotrigin, dalarna kanske inte lika djupa som tidigare. Men djupa nog, och framför allt branta och omöjliga att förutse. Det finns emellertid andra medikamenter att ta till. Vissa söker ruset, andra flykten via självspäkningen eller värre. Att känna och samtidigt se är en satanistisk kombination och man inser, precis som Emil Cioran, att det inte finns någon ”utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!”
Läsning är en av många aktiviteter som kan bringa den nödvändiga hugsvalelsen. Att läsa i mörker är svårt, även så i dunklet. Ögonen behöver anstränga sig och till sist ger man upp. Men när man förmår bör man läsa. Varför? För det första tror jag att man kan bli en bättre människa av läsning, men det hör en annan diskussion till. För det andra, och sista, vet jag att läsning kan ge förståelse, perspektiv och en (intalad) valfrändskap med om inte bokens författare, så åtminstone de karaktärer som kommer till liv genom det författade.
Jag kan inte tänka längre än längden på den mening jag förmår skriva. Ju längre och djupare jag försöker tänka, desto mer förtvivlad blir jag. Min tankeförmåga är avhängig interpunktionen – och deleteknappen. Gudskelov äro läsningens vägar outgrundliga. Det ena leder till det andra och plötsligt sitter jag och läser kristna mystiker. Jag är inte religiös, men känslan av det transcendentala är inte den religiöse förbehållen. Fråga bara vilken hypomaniker som helst. Och ett metafysiskt ordförråd skulle jag inte överleva utan. Inte du heller.
Tänka – och skriva – är hur som helst enklast med andras ord. Vad jag tänker? Tackar som frågar.
Jag tänker att ångest är det mest självupptagna en kan sysselsätta sig med. Undrar om inte livet är en enda lång existentiell kris. Att hon varit jordnära men att hon nu närde jorden. Om inte ett ensamt skratt är värt mer än tusen sociala. Att varje lidande är ensamt. Om det inte är så att när livet ler mot en, kan en vara förvissad om, att det är ett hånleende. Att mörker söker mörker. Om inte tiden är vad som förser kyrkogårdsgräsmattorna med näring. Att livet är en evinnerlig jakt på navelsträngssubstitut. Om inte ögonhålorna i slutändan inte är annat än maskars skafferi. Att varje ”Jag förstår” får mig att vilja kasta upp.
Men det finns frälsning. Och det är inte nödvändigtvis den frälsning som Sture Dahlström tänker sig i Den galopperande svensken där folk inne på Operan ska erbjudas, utöver protagonistens egna kompositioner då förstås, ”KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI”.
Inget fel på musik. Den kan fylla en funktion alldeles utmärkt, precis som all sorts kultur. Och Sture Dahlström borde ni läsa om ni inte redan gjort det. Alldeles utmärkt när ”man avskyr denna skabb som kallas liv” (Cioran), när dagen är ”slitstark, å kall som självbevarelsedriften” och solen är ”en grå eminens, ett livsfientligt, självmördande kärneldsklot som vänt ansikte från oss, för å giva oss frid” och man är lite less på att ”förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar och sykopater…” (Teratologen).
Kanske är det ändå inte frälsning det handlar om, utan tröst. När man är glad undrar man inte kring den enda frågan som är av värde: Varför tar man inte livet av sig? Andra bullar är det när välmående tycks vara en ouppnåelig utopi (se där vilken tautologi). Då försöker man sig på den grannlaga uppgiften att förstå någonting över huvud taget – ett döfött företag naturligtvis. Helst nöjer jag mig med att lite resignerat konstatera att det blir som det blir, eftersom det är som det är, då det var som det var. Eller för att låta versalernas baneman bernt erikson sammanfatta det åt oss: ”genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.”
Genialt. Eller för att leta oss bakåt i tiden, ungefär en kvarts miljard år (lägg till eller dra ifrån några månader), till den tid då dominikanmunken Mäster Eckhart traskade runt i Europa. Ingenting av det han själv skrev finns bevarat, men likt en annan Jesus fanns där andra med spetsat öra och pennan redo. Han var som ett evigt nageltrång för kyrkan och anklagades, inte helt oförståeligt, för att vara kättare. Han frågar sig, vad livet skulle svara om det kunde, på frågan Varför lever du? Livet skulle svara Jag lever därför att jag lever. Livet lever ”ur sin egen grund och strömmar fram ur sitt eget”. För Livet finns inga Varför?
Upplagt för att lägga sig ned på sofflocket och konstatera att det är som det är. Men väl uppå sofflocket kan man ju fundera på vad det egentligen innebär. Jag har bipolär sjukdom därför att jag har bipolär sjukdom. Det är så det är, helt enkelt. Sen kan man finna djupare förklaringar till det, men man kommer aldrig djupare än ett så enkelt konstaterande. Vidare säger Eckhart att ”den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.”
Gud eller inte, det är inte det kommer an på. Vad jag tar fasta på är strävan att göra sig till sin egen borg – att bära med sig sin egen vildmark (Friedrich Nietzsche) i vilken man lever och agerar inför ingen annan än sig själv; att försöka frigöra sig från vad vi nu pådyvlas utifrån, alltså imperativet att man ska bete sig som folk men fan inte bättre. Till följd av min sjukdom tvivlar jag ofta på att jag någonsin kommer kunna företa mig någonting varaktigt. Sjukskrivningar styckar upp mitt liv och mina planer i små, små fragmentariska ögonblick. Men vad är jag rädd att jag inte kan uppnå? Jo, att bli en lydig och proper knegande samhällsmedborgare med självförverkligande som målet och konsumtionen som medlet. Vilket kräkmedel är inte denna målbild som jag ändå inte tycks förmå befria mig ifrån. För jag vet att det är en målbild många mår dåligt av och jag är helt säker på att jag gör det. Ulf Ingemar Eriksson är något på spåren när han menar att ”vår libido som biologiskt är avsedd för könskärleken, den ägnar vi de döda tingen och sysslorna.” Samhällets ruskiga hastighet framåt, med nya ideal och prylar, passar inte en lägenhetsbunden som inga pengar har.
Vissa texter och människor har givit mig en grund att stå på för att klara ta emot känslan av ett personligt misslyckande. Misslyckande? Ja, det känner jag ibland, att jag är – ett misslyckande. Jag kommer inte kunna slutföra de utbildningar jag vill och kommer således inte kunna arbeta med vad jag önskar. Men det är inga misslyckanden, på sin höjd missräkningar. Jag har ur litteraturen utvunnit gyllene stoff för att bygga upp ett värn. Att älska den jag är oavsett. Samhället sett som en uppsättning myndigheter saknar en kärleksfull och inkännande blick. Spetälska, folk som tappat både ansikte och huvud samt de som lider av en allmän brist på puls är (förhoppningsvis) självklara fall för sjukskrivning. Däremot: det som inte syns utåt passerar enklare genom hela den apparatur den sjuke måste ta sig igenom för att få stämpeln Sjukskriven.
Jag har fastnat för några rader av Vilhelm Ekelund. Han menar att det produktiva i en människa inte har någon ”större fiende än girigheten -: liksom äran flyr för ärelystnaden. Intet sällsyntare hos oss, som dock lefva hela lifvet i studier, än – otium!” Otium, ungefär vila eller en sysselsättning som inte ska generera en (materiell) vinst. Att generera annat än vad som kommer mig själv och medmänniskor till gagn kan betecknas som ”fliten, d.v.s. girigheten.”
Fliten! Det är flitig jag inte känner mig, att jag inte förmår bidra på samma sätt som andra. Men det gör ingenting, vilket jag måste intala mig om och om igen. Vissa saker är helt enkelt som de är och livet är en övning att lugnt och stillsamt ta emot livets vågor oaktat hur kraftfulla. Ebb och flod, flod och ebb. Och varje flod för med sig vad Ekelund kallar det konvalescenttillstånd som är att man ”icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke annars har”; ett tillfrisknande som är fullt ”af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet.”
En återkommande känsla av att tillfriskna är få förunnade.
När jag mår dåligt kan jag inte lösgöra mig ifrån äcklet. Äcklet jag känner över att inte kunna leva ut eller snarare ut-leva mig själv. Realiteten att jag hindrar mig själv. Jag är inte min sjukdom, men den är en del av mig, och då, om sanningen ska fram, är jag trots allt den vid sidan av mycket annat. Vad är då detta ”jag”, detta begrepp som det klingar otäckt mycket essentialism om, som om det i grunden finns ett något i oss som måste fram. Tvenne själar i våra bröst och så vidare, men vi är så mycket mer än vad vi i samhället tillåts vara; vi har förmåga att uppleva mycket inom oss vi aldrig får tid att finna. Jag tror inte vi har en oföränderlig kärna, vi är alltför sköra för det. Vi har karaktäristika som följer med oss, men som under vissa givna förutsättningar kommer lysa med sin frånvaro. Vi är i mycket bländverk.
Gudskelov finns det bländande verk. László Földényi har skrivit en märkvärdig bok som heter Medusas blick. Han talar där om exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”. Under ett hypomant tillstånd förnam jag känslan av att uppgå i vad vi kan kalla Alltet; en känsla av att tagit mig bortom det tänkandet förmår. Jag betraktade några musöronsmå björklöv som riste av vindars mjuka smekningar, och kände att de var små gröna liv som var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad Földényi menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar. En helhetssyn på världen som i strikt vetenskaplig mening är rimlig, men som ändå har något av en flumstämpel på sig.
Földényi kallar ”religiös” ”varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…i den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…med ett ord som mystisk…eller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det. Jag tror inte Black Friday, Cyber Monday och alla andra hetskampanjer frambringar just de extatiska tillstånd Földényi åsyftar. Men extas? Säkert. Folk dör ju offerdöden i trängseln vid foten av konsumtionens altare.
Det har hjälpt mig, i mitt mående, att försöka se mig själv i ett större sammanhang. Att efter bästa förmåga lämna den blick som är den egocentrerades. Omöjligt att uppnå till fullo, men inte helt fruktlöst om man ändå försöker. Bipolär lär jag vara hela livet, så något fullständigt tillfrisknande blir det inte tal om. Men ändå får jag uppleva en mängd små ögonblick av friskhet, en stegrande livskänsla. Och då och då även en sjuk verklighet som är alldeles, alldeles underbar.
Hjalmar ”Skomakar’n” Ekström skriver:
”Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem.”
Jag är ingen ”framskriden” själ. Tids nog framliden, men det är något annat. Däremot har kombinationen mående-läsning-skrivande format vissa insikter som likt fåglar envetet kvittrar för mig. Ibland tydligt, ibland lite lägre och inte sällan nästan helt tyst, men alltid är deras ljud städse, aldrig dör kvittrandet ut. Ett något som ibland flämtar till i mörkret – för att påminna mig. Påminna mig att det inte gör särskilt mycket att den förhatliga och bortom viljan styrda uppstyckningen av livet inte låter sig tyglas. För vad är det jag egentligen går miste om?
”Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel som förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga”.
Ärligt talat vet jag inte vad jag vill ha sagt med den här texten. Jag skrev den under ångestens regi, men också vid helt neutrala tillstånd varför den för mig nu framträder i olika skepnader jag inte riktigt kan sammanfoga. Den röda tråden visade sig visst ha gjort sig bättre för rengöring mellan tänderna och står ingenstans att finna i denna text. Men ni är bra på att sy, det känner jag på mig.
Hur som helst.
Läsning är en ömklig frihet när den förklädd sig till eskapism. Ömklig men inte sällan välbehövlig. Läsning som frigörelsehandling är ögonblicket då man låter sig ledas utan att man vet vad som väntar på nästa sida. Vilka vyer träder då inte fram för oss, vilka andra (läs)vägar öppnas inte? Läsandet och skrivandet gör mig inte frisk, men kanske ger det om inte mening så åtminstone en känsla av att vara förstådd. Om inte annat av – mig själv.
Läsning och skrivande har inte räddat mig. Det har vården, medicinen och kärleken samt omvårdnaden från människorna i min absoluta närhet. Men jag har kunnat skapa något att mortla sjukdomen mot.
info@opulens.se
