“Hans anteckningar blir till estetiskt avancerade formuleringar av den gåta som den splittrade och vilsna 1900-talseuropén utgör när vi tittar i backspegeln och försöker förstå vår egen historia.” Clemens Altgård skriver om den portugisiske författaren Fernando Pessoa som blev internationellt känd först långt efter sin död.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Det finns vissa diktare som är firade storheter under sin livstid men vars verk likväl ohjälpligt faller i glömska. Det finns också exempel på motsatsen – skalder som lever under blygsamma förhållanden, ofta i armod, och skriver för ingen, men får en stor publik efter sin död.
Även om den portugisiske författaren Fernando Pessoa fick en viss uppmärksamhet och nationell berömmelse strax före sin död, måste han räknas till den sistnämnda kategorin. Det mesta han skrivit låg nämligen i en kista dolt för världen och den internationella berömmelsen har gradvis ökat i takt med att allt mer av den litterära kvarlåtenskapen gått i tryck.
1988, hundra år efter Pessoas födelse, utkom ett digert urval texter, framför allt poesi, på svenska, i Arne Lundgrens översättning – Stilla, mitt hjärta. Där fick svenska läsare möta såväl Pessoa själv som några av hans sidopersonligheter eller, för att normalisera
det hela, “rollfigurer”. Pessoa byggde nämligen upp hela författarskap, kompletta med biografier och dessa fiktiva diktare var sinsemellan mycket olika. Där finns herdediktaren Alberto Caeiro, klassicisten Ricardo Reis, den romantiske modernisten Alvaro de Campos och den dagboksskrivande kontoristen Bernardo Soares.
Så sent som 1982 utkom Bernardo Soares Orons bok i Portugal, och i början av 90-talet presenterades den något, men inte mycket, nedbantad i svensk språkdräkt. Det bör sägas att Orons bok består av fragment som redigerats postumt efter en tematisk princip och att översättarna utelämnade texter som varit alltför ofullständiga för att kunna tolkas på ett meningsfullt vis. För prestationen att översätta de över 400 sidorna svarade duon Lars Axelsson och Margareta Marin. De har för övrigt fortsatt att översätta Pessoa till svenska.
Men låt oss fokusera på Orons bok. I någon mån påminner den om Amiels En drömmares dagbok, men Pessoas alter ego Soares är en oroligare ande än den tungsinte schweizaren. Soares framlever dock sina dagar som kontorsslav och det är noterbart att Pessoa själv tvingades försörja sig på att hjälpa olika företag med handelskorrespondensen. Han torde alltså, sin stora produktivitet till trots, ha ägnat mer tid åt att tjäna de merkantila krafterna, än att odla författarskapet. Om man
dessutom väger in Pessoas dokumenterat kraftiga alkoholkonsumtion, kan man tänka att det är en gåta att han hann och orkade skriva så kolossalt mycket som han gjorde.
Något av en gåta är också Pessoas samröre med den ökände engelske ockultisten och poeten Aleister Crowley. Följande passage ur Orons bok är belysande:
Nästan utan att veta om det känner vi oss sedan generationer plågsamt lockade av den svarta magin, av den transcendentala vetenskapens förbjudna former, av de Maktens Män som har vigt sig åt fördömelsen och åt den degraderade Reinkarnationen. Våra svaga och osäkra blickar förlorar sig med kvinnlig kärlekskrankhet i teorin om de inverterade stadierna, i de omvända riterna, i den olycksbådande kurvan av nedåtgående hierarki.
Det är kanske också i det ljuset man skall se vissa av Pessoas hyllningar till en Maktens Man som diktatorn Salazar, men framför allt speglar texten en kvardröjande rest av fin de siècle. Analysen av den egna dragningen till mörkret är dock nog så tydlig:
Satan utövar, antingen vi vill det eller ej, ett slags dragningskraft på oss, ungefär som hannen på honan. Den Materiella Intelligensens orm har ringlat ihop sig i vårt hjärta som kring staven som symboliserar den kommunicerande guden – Merkurius, Förståelsens herre.
Nu skall dock ingen förledas att tro att Orons bok innehåller särskilt mycket av ockult material men det finns där som en del av det stoff Pessoa använde då han gestaltade 1900-talsmänniskans splittring. “Jag har fått utstå förödmjukelsen att lära känna mig själv”, skriver han. Men ytterst handlar Orons bok inte om en svag, lätt dekadent individ utan om hela seklet och ett flertal av dess problem.
Bokhållarbiträdet Soares är Everyman, Jedermann, Envar och hans anteckningar blir till estetiskt avancerade formuleringar av den gåta som den splittrade och vilsna 1900-talseuropén utgör när vi tittar i backspegeln och försöker förstå vår egen historia.
clemens.altgard@opulens.se
