MAGISKT. Med utgångspunkt i en bok av Jean Winand resonerar Carsten Palmer Schale kring de komplicerade hieroglyfernas historia och den roll de spelat i vår civilisation.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Om man inte förstår något av ett invecklat resonemang, kan det ibland heta, att ”det där är rena kinesiskan för mig”. På motsvarande sätt händer det, att exempelvis någons skrivstil kan uppfattas som hieroglyfisk, som oläslig. Obegripligt och oläsligt med andra ord. Men samtidigt kanske inbjudande, estetiskt tilltalande och med ett drag av magi? Dessa föreställningar har länge varit i svang när det gäller de reella hieroglyferna.
Att verkligen lära sig läsa hieroglyfer tar nog också lång tid för novisen, medan hieroglyfernas estetik och ibland rentav ockulta historia snabbt fångar även nybörjaren. Om såväl tydningen av hieroglyferna som hur hieroglyferna – i en mycket vid mening – betraktats under särskilt de senaste 1 500 åren handlar en bok av professorn i egyptologi i Liège, Jean Winand — De egyptiska hieroglyferna. Boken är utgiven av Alhambra och föredömligt översatt och bearbetad av den svenske docenten i i egyptologi vid Stockholms universitet, Åke Engsheden.
Hieroglyferna, dessa 5 300 år gamla egyptiska skrivtecken, upphör aldrig att fascinera. Detta är naturligtvis inte heller förvånande. Tecknen är ståtliga, monumentala, heliga och urgamla (tills helt nyligen sågs det faktiskt det äldsta av alla kända skriftspråk. Nya fynd i Abydos i Övre Egypten vittnar dock om en skrivkonst som är ännu äldre.
Hieroglyferna dechiffrerades inte för en modern “publik” förrän för knappt 200 år sedan. Hieroglyferna kunde både målas och inristas (främst det senare) på en lång rad underlag, från papyrus, över stelar och sköldpaddsskal till tempelkolonner.
Vid sidan om hieroglyferna fanns under Egyptens flera millennier långa tid som regional stormakt även (och minst) tre andra skrivsystem: det hieratiska och det demotiska, samt det koptiska, en postfaraonisk (från 323 f Kr) skrift för att uttrycka talad egyptiska. Koptiskan bidrog starkt till att Champollion slutligen lyckades knäcka den hieroglyfiska koden år 1822 efter ett utdraget arbete med den under Napoleonkriget “hemförda” Rosettestenen, på vilken ett och samma meddelande formulerades på tre språk: hieroglyfiska, grekiska och demotiska.
För en amatör är kanske det mest iögonenfallande med hieroglyferna deras visuella kraft och skönhet. Ur semiotisk synvinkel skiljer sig dock alltid det visuella tecknet från det talade språket genom att vara stabilt — och inte flyktigt — över tid, primärt avbildande och direkt begripligt (och inte linjärt bundet, det vill säga av när det uttryckta avslutas). Skrift uppstår när den ikoniska bilden möter och ingår förening med det talade ordets konventionella symbolik. “Skriften kommer så att tjäna till att hålla fast en semantisk representation som motsvarar en ljudbild utan att det innebär att skriften skulle vara helt likartad eller underkastad det talade språket så att bägge dimensionerna bevarar sin autonomi” (Winand).
Skrift uppstår dock även, och naturligtvis, på grund av behov. De tidigaste skrifterna tycks ha fyllt ett eller flera av de tilltagande administrativa behoven, maktmänniskornas behov av verktyg lämpliga för självhävdelse samt behov av religiös karaktär (knutna till exempelvis spådomar, kalendrar, förmedlandet av gudanamn).
Två stora grupper av egentliga skriftsystem går att urskilja. I den första ingår fonologiska system, som alltså bygger på återgivningen av ljud. Det mest kända är naturligtvis alfabetet (en viktig grupp inom denna grupp är abjad, system som endast noterar konsonanterna, exempelvis arabiskan och hebreiskan). Vid sidan av de alfabetiska skriftsystemen kan vi i den fonologiska gruppen även urskilja stavelseskrift. Även här återfinner vi mycket ålderdomliga varianter, till exempel sumerisk och akkadisk kilskrift, det ännu otydda linear A samt linear B, en arkaisk form av grekiska.
Den andra stora gruppen omfattar ideografiska skriftsystem, som relaterar till något fysiskt, som åtminstone ursprungligen återgavs i bild. Mer eller mindre direkt har alla ideografiska system — för att fungera i en komplex värld med ett någorlunda begränsat antal tecken — dock inkorporerat en andel fonetisk representation. När det gäller hieroglyferna är det för övrigt så, att det här inte bara handlar om en relation mellan talade ord och skriftliga representationer, inte minst ingår dessutom en stark ikonisk dimension.
Bilder med text alstrar över tid dessutom en allt starkare interaktion mellan de betydelsebärande komponenterna: bilden kan komplettera texten, men skriften kan också rätta sig efter bilden genom att den drar fördel av tecknens anpassningsbarhet beträffande formen. Utöver detta finns även andra formella och grammatikaliska drag hos hieroglyferna, som vi helt kort senare skall återkomma till.
En längre utredning av dessa begränsas dels av utrymmet här, del av inkompetensen hos undertecknad. Inspirerad blir man dock av professor Winand!
Hieroglyfskriftens historia har självfallet en förhistoria (låt oss för enkelhets kull tala om en ungefär 500-årig sådan) men kom också, under medeltiden och senare i Europa (främst mellan åren 600 – 1800), att få en mycket särpräglad efterhistoria (ja, delar av denna är ännu levande). Det rör sig om en historia som inte har med skriftens tydning och egentliga förmedlingar att göra. (För en nybörjare är det måhända främst dessa båda led i bokens framställning som ger mest i utbyte).
Två förstadier var absolut nödvändiga att genomgå på den långa vägen mot hieroglyfisk skrift. Först grupperades avbildade figurer till sammansatta helheter, där de interagerade med varandra, för att kunna formulera mer komplexa budskap. Senare förstod man hur man med hjälp av metaforer skulle kunna förmedla en idé om begrepp som var svåra att avbilda. Ett exempel är hur en krukskärva utvecklades till en bild av en kungakrona (omkring 3700 f Kr, under Nagada I). Och så vidare. Hur uttrycka något allmängiltigt (exempelvis en segrande kung) till något specifikt (just den segrande kungen)?
Förståelsen av hur skriften uppstod och utvecklades i Egypten grundar sig också på ett mycket varierat material. Här finns ceremoniella stridsklubbor, minnesplaketter i skiffer, väggdekorationer i gravar, rullsigill, keramik etcetera. Redan de äldsta fynden visar för övrigt på att gränsen är flytande mellan text och (av-) bild. Och så var fallet under cirka 3 000 år, det vill säga fram till tiden – runt 323 f Kr – när faraonernas tid var över (därpå följer ptoloméerna, Kleopatra och den grekiska-romerska perioden fram till romarrikets delning år 395; dessa omkring 700 år av hieroglyfskrift tas sällan upp).
Efter sekler och millennier av utveckling finner vi så ett någorlunda stabilt – med ändå också ständigt föränderligt – sätt att skriva, måla eller rista hieroglyfer. Tecknen är avbildande under hela den hieroglyfiska historien, även om tecknen tenderar att bli mer och mer stiliserade. Vissa tecken åter kan redan tidigt läsas ut enligt hieroglyfskriftens regler. Utöver logogrammen finns nu fonogram som fungerar som fonetiska komplement (som senare utvecklas till ljudande alfabet) samt – möjligen – semantiska klassificeringstecken. Rebusprincipen, vilken är avgörande när man vill skapa nya tecken tycks också ha varit tidigt i bruk.
“Denna princip “, skriver Winand, “är helt central. Att gå från symbolisk representation av piktografisk karaktär till ett riktigt skriftsystem blev möjligt först när man när man hade kommit på hur en rebus konstrueras, vilket förutsätter en koppling till ett specifikt språk. Med utgångspunkt i en bild av ett föremål, vilken var knuten till en bestämd ljudföljd, förstod man att man kunde använda samma bild för annat som har samma ljudföljd”. Om svenskan hade fungerat på liknande sätt, hade en bild av en val kunnat skrivas enligt rebusprincipen för en val (djuret) eller ett val (ett väljande), men också som en stavelse i val-hänt eller festi-val!
Den första mer utförliga och begripliga texten (från Djusers regering under början av den 3:e dynastin, runt år 2650 före Kristus i Gamla rikets början) innehåller ungefär 60 ord som representerar alla slags ordklasser (substantiv, verb, pronomen, prepositioner och partiklar).
Under den 18:e och den 19:e dynastin – det vill säga omkring 1540 – 1190 f Kr – inträffade, enligt författaren, hieroglyfernas höjdpunkt i fråga om förfining och raffinemang. Inte minst så på monument av kalksten, ett material som lämpar sig väl för högkvalitativa inskrifter – också i enorm skala
Det är därför kanske inte heller så konstigt, menar jag, att det är just under denna tid som många av de härskare – faraoner – regerar som vi väl lite till mans åtminstone har hört talas om: Amenhotep, Thutmosis, Echnaton, Tutanchamon, Set, Ramses II, Merenptah. Samtidigt befinner sig Egypten nu närmast i zenit även politiskt sett, och källor från ungefär denna tid och kanske några hundra år senare berättar också om detta; något som återges även litterärt – exempelvis i Gamla Testamentet och i Mika Waltaris stora roman Sinuhe, Egyptiern.
Den sista kända hieroglyfinskriften kommer från templet i Philae och dateras till år 394, alltså bara ett år innan Romarrikets klyvning, som ledde till att Egypten kom att höra under Bysans. Denna inskrift visar enligt forskningen, att förmågan att skriva hieroglyfer redan under ett fåtal sekel kraftigt försämrats. De sista texterna är därför nästintill obegripliga.
Om författarens noteringar om hieroglyfernas ursprung, utveckling och konstruktion för en lekman framstår som ett fascinerande pussel av detaljer, framstår berättelsen om hur hieroglyferna blev sedda i Västerlandet från antiken och framåt som en blandning av detektivhistoria och saga. Två utgångspunkter är här värda att notera och sedan hålla i minnet.
De lärdas – och kanske inte bara de lärdas – dragning till hieroglyferna från grekisk-romersk antik (grekerna Herodotos och Platon på fyrahundratalet före Kr exempelvis; eller romarna Cicero och Tacitus några hundra år senare) över medeltiden (exempelvis när munken och geografen Cristoforo Buondelmonti 1419 återupptäckte det grekiska verket Hieroglyphica av Horapollon från 400-talet, vilket verk sedan i omgångar kom att översättas till latin och franska under främst 1500-och 1600-talen) till idag är ofta knuten till skriftens monumentala (inhuggna, storskaliga) karaktär — men också deras exotiska karaktär.
Under medeltiden var det annars svårt — ofta omöjligt — att resa till Egypten för européer. Under renässansen – i samband med upptäckten av de romerska obeliskerna täckta av hieroglyfer – fick dock intresset ett tydligt uppsving, liksom när, om ovan nämnts, Horapollons verk publicerades och – naturligtvis – när Champollion år 1822 lyckades knäcka hieroglyfernas kod.
Icke desto mindre skall man också komma ihåg, att intresset för inte bara hieroglyferna, utan även för de främst tre andra egyptiska skriftsystemen (hieratiskan, demotiskan och koptiskan) ständigt pendlat mellan vetenskap och spekulation, vilken ibland mynnat ut i ren esoterik eller ockultism.
Efter Champollion har dock skiljelinjen mellan seriös forskning och de mer magiskt-ockulta strömningarna blivit skarpare – för att inte säga definitiv.
Alla antika författare tycks ha varit ense om att hieroglyferna är symboliska och handlar om det heligaste och hemligaste. Tecknen ansågs därför också medvetet dunkla i avsikt att hålla dem undan från folket. Hieroglyferna sågs vidare som överlägsna de alfabetiska skriftsystemen, eftersom de stod närmare tingens natur (Marcellianus, men också 1700-talsförfattaren och filosofen Rousseau). Plotinos skrev i Enneaderna “att varje tecken var ett slags insikt eller visdom med konkret existens och som var omedelbart greppbar, utan resonerande eller analys“.
I Alciatos verk Emblemata (1531) hörs liknande tongångar:
“Emblem är inget annat än av andans män sinnrikt uttänkta framställningar liknande egypternas hieroglyftecken, vilka uttryckte en forntida vishets hemligheter genom heraldiska symboler likt heliga avbildningar, enligt vilken doktrin mysterierna inte fick förmedlas till andra än dem som kunde förstå dem, för övrigt endast lättbegripliga sådana, och från vilka den världsliga hopen inte utan orsak var utesluten“.
Den symboliska förståelsen av världen genom hieroglyferna stämde överens med tankevärlden hos dem som praktiserade ockultism. Dessutom rimmade sådana föreställningar med senmedeltidens spekulativa alkemi samt märkliga tolkningar av nypythagoreiska och kabbalistiska strömningar. De egyptiska hieroglyferna studerades även av dem som var på jakt efter det urspråk som skulle ha talats i paradiset (som ju enligt en del bibeluttolkare existerade för ca 6 000 år sedan medan hieroglyferna är mer än 5 000 är gamla). Jesuitpatern Athanasius Kirchers väldiga verk, Oedipus Aegyptiacus (1654-55), utgör dock, menar Winand: “en svåröverträffad slutpunkt i den symboliska tolkningen av hieroglyferna. Redan tidigt höjdes dock röster som ifrågasatte hans upptäckter. På 1700- och 1800-talen fördömdes Kirchers teser allmänt och häcklades ibland skoningslöst.”
En författare och forskare av helt annat slag, William Warburton (1698 – 1779), biskop av Gloucester, lade fram sitt största verk, The Divine Legation of Moses 1737 . Warburton var kritisk mot de flesta samtida tänkarna på hieroglyfernas fält, allra mest mot ovan nämnde Kircher, och tog sig an den egyptiska skriften som just skrift – med ursprung, utveckling, typologi, grammatik etcetera. Han menade vidare att alla folk av nödvändighet går igenom tre stadier av skrift som uppvisar en ökande grad av komplexitet: ett piktografiskt stadium (som hos maya), ett ideografiskt (som hieroglyferna) och, slutligen, alfabetet. Dessa stadier kan så, eventuellt, som i Egypten, samexistera under en tid.
Även om han samtidigt blev författare av en och annan märklighet (som exempelvis en skrift som ville bevisa att Kina var en egyptisk koloni), bör här vid sidan om Warburton, bland de mer intressanta forskarna, nämnas åtminstone Joseph de Guignes (1721-1800). Denne de Guignes insåg exempelvis och bland annat att hieroglyferna kunde skrivas både vertikalt och horisontellt, att de kan läsas åt både höger och vänster, att tecknen ibland skall tolkas som delar av en komplex grupp istället för var för sig. Han menade också, att egyptiskan (inklusive koptiskan) delade ordrötter med de semitiska språken.
Här finns det skäl att åtminstone något försöka kommentera språkfrågan som sådan.
Skriften i det gamla Egypten var, som redan antytts, alltså mer än hieroglyferna. Under millenniernas gång använde egypterna hieroglyfer, hieratiska, demotiska och koptiska, ofta parallellt, annars ett i taget (koptiskan utgör det sista steget i denna de ungefär tre första tusen årens utveckling). Även andra skriftsystem kunde för övrigt användas vid behov, och relativt nyligen har (alltså) ett fynd, i Abydos, vittnat om ett ännu äldre skriftspråk i Egypten än hieroglyferna.
Allmänt sett kan man måhända påstå, att de olika skriftsystemen och därmed teckenvariationerna kan kopplas till den grad av helighet, folklighet, offentlighet och privat användande som tillskrivits dem (och oftast också har verifierats i praktiken). Närmast den heliga sfärens specialändamål (men också maktens) står hieroglyferna, även om också hieratiskan till stor del förmedlade det heliga, men då i form av ett mer allmänt bruk. Hieratiskan tjänade också väl som administrativt språk. Den demotiska skriften är, som ordet anger, av mer bestämt folklig karaktär, och användes ofta vid brevskrivning. De underlag som användes för de olika skrifterna, och som vi redan varit inne på, varierar också. Kort uttryckt var underlagen mer exklusiva ju mer hieroglyfisk skriften är och mer enkla ju mer demotisk (med hieratiskan i ett sorts mellanläge). Slutligen kan inte nog starkt påpekas, att det finns ett intimt samband mellan talad egyptiska och skriven egyptiska — något som inte bara har betydelse för de respektive skriftsystemens utformning, utan också för alla argument mot medeltidens storvulna tankar om hemlig och ockult symbolik.
Att hieroglyferna ofta beskrivs som om de hade en uteslutande religiös funktion bör här förses med två reservationer. För det första den, att detta främst avspeglar förhållandena under senare epoker. För det andra den, att nomenklaturen i stor utsträckning kommit till oss från relativt sentida författare, såsom Herodotos, Diodorus, Porfyrios och inte minst Klemens av Alexandria. Egyptierna själva talade vanligen om sin skrift med den mycket generella termen ss.w (se-sjo), “det skrivna”, som syftade på både hieroglyferna och hieratiskan.
Den demotiska skriften uppstod mycket senare än de två här nu nämnda, och ersatte då hieratiskan. Koptiskan är ett historiskt sett sent påfund, och det sista steget i det vi nu talar om. Koptisk alfabets-skrift ser i stort sett ut som den grekiska, men fem eller sex bokstäver har inhemskt ursprung, till största delen härledda från demotiskan. Dessa adderades för att åstadkomma ljud som saknades i grekiskan.
Skriften uppstod i Egypten mot slutet av 3000-talet före Kristus. Den användes då för att anteckna personnamn, titlar, geografiska områden och jordbruksprodukter. Det skulle sedan dröja åtskilliga sekler innan de första texterna med fullständiga satser dök upp. Den muntliga traderingen av traditionen förlöpte ju dock och självfallet parallellt, och det som utmärker Egypten är hur snabbt det kulturella arvet absorberades i skrift — snarare än, som exempelvis på Kreta — av minnesexperter.
Egyptologerna brukar ordna hieroglyferna i betydelsekategorier, vilket för övrigt redan gjordes i “Det nya riket” (1540-1070 före Kr). Teckensamlingen bestod under klassisk tid av ungefär 850 tecken fördelade på över 27 kategorier som var och en betecknas med en bokstav ur alfabetet (Exempelvis människor och gudar i mänsklig form (A-D), djur (E-L), växter (M) etcetera).
Hieroglyferna återger i regel bara en avbildning (mer eller mindre naturtrogen) av ett föremål. När två enkla tecken satts ihop, däremot, brukar det första beteckna ljudvärdet/det fonetiska värdet och det andra den semantiska klassifikationen (vad det handlar om, åtminstone i övergripande mening).
Hieroglyfskriften är konsonantisk — såsom alltså även arabiskan och hebreiskan. Det vill säga: det är (oftast) bara konsonanterna som skrivs ut.
Logogram kallas ett skrivtecken (grafem) som representerar ett morfem eller ord. Kinesiska tecken är exempel på logogram. Logogram, i ordets mest begränsade betydelse, skiljer sig från både ideogram, som representerar en idé, och från fonogram (till exempel bokstäver), som representerar ett ljud. Semantik (av grekiska sema, “tecken”) avser det vetenskapliga studiet av språklig betydelse eller studiet av teckensystems innebörd och tolkning. Teckensystemens tecken kan ibland bli så många (hundra- eller tusentals) att de vinner på att uppdelas i ett begränsat antal klasser, vari man så att säga skall leta för att utröna betydelsen (hus för alla hus exempelvis). Ett piktogram är en symbol som representerar ett objekt eller begrepp genom en — oftast förenklad — illustration, exempelvis bilden för herr- och damtoalett. Piktogram används på flygplatser och järnvägsstationer eftersom de kan förstås (och eventuellt tyst uttalas) av alla människor oavsett språk eller kultur.
En av svårigheterna med hieroglyfsystemet är att tecknen har så många funktioner. Systemet är en kombination av två slags värden, semantiska och fonetiska, som tillsammans dock ger tre klasser: logogram med semantiskt och fonetiskt värde (med fysiska referenter och stiliserade transkriptioner), fonogram som endast har fonetiskt värde (en krukas uttal i en viss position i gruppen, en bokstav; exempelvis alef, som uttalas som a) och klassificeringstecken (eller determinativ; särskiljande tecken för exempelvis abstrakta begrepp som “rörelse” – ben + gående ben) som endast har ett semantiskt värde.
Utan att anknyta till den medeltida spekulationen om hieroglyfernas magiska, ockulta och framförallt symboliska dimensioner bör här också nämnas, att tecknen ibland stympades för att stävja deras potentiellt farliga krafter eller ändra deras innebörd, och att kryptografi, det vill säga hemlig skrift (ofta religiös) förekom (som inom runvärlden).
Hursomhelst hände det sig till sist, vilket vi redan varit inne på, att forskarna under den tidiga upplysningstiden och framåt gradvis frigjorde sig från den symbolistiska övertolkningens fälla, och också med myrsteg arbetade sig framåt mot en verklig dechiffrering av hieroglyferna. De avgörande stegen berodde på att man upptäckte en inskrift på den nedre delen av en stele från Ptolemaios V:s regering (204 – 181 f Kr). Fyndet gjordes av en av Napoleons löjtnanter (Napoleon var ju i Egypten 1798-1801), Pierre-François Bouchard den 15 juli 1799 i fästningen Fort Julien vid Rosette (Rashid) vid den Egyptiska Medelhavskusten.
Stelen (= alltså den resta, dekorerade, stenen ) innehåller ett dekret, från år 196 f Kr, som reglerade den kungliga kulten i gengäld mot att de egyptiska templen fick skattelättnader. Dekretet på stelen, som från och med nu kom att kallas Rosettestenen, är bevarat i tre versioner: en med hieroglyfer (14 rader), en på demotiska (32 rader) och en på grekiska (54 rader). Tolkningen förblev dock knepig i ännu drygt två decennier, det vill säga tills språkgeniet Jean-François Champollion (1790-1832) år 1822 lyckades knäcka nöten (Champollion hade lärt sig grunderna i ett flertal orientaliska språk redan i 13-årsåldern (!) och behärskade nära ett dussin vid 25, däribland koptiska).
Här hålls läsaren verkligen i spänning av professor Winand. Upptäckten närmar sig. Det sista fattas. Ett antagande!
Även för Champollion gick arbetet inledningsvis emellertid långsamt. Men han lyckades med att se att hieroglyferna innehåller både ideografiska och fonetiska element. Han föreslog vidare, att hieratiska och demotiska är förenklade former. Han kunde utläsa Ptolemaios, som står på själva stenen, och Kleopatra, som är omnämnd på en obelisk. Efter en tid antog han så, att man skall läsa tecknet som visar en sol som Ra. Hans studier i koptiska ledde fram till detta, eftersom koptiskan bevarat ordet. På samma sätt knöt han ibistecknet till guden Thoths namn på grund av traditionen från de klassiska författarna. Och Champollion fick rätt! Plötsligt kunde han läsa namnen på faraoner som Ramses och Thutmosis. Plötsligt öppnade sig en ny värld. I sitt berömda brev om saken samma år till Monsieur Dacier konkluderar han detta på följande lakoniska vis:
“Det är ett sammansatt system, på en gång avbildande, symboliskt och fonetiskt, i en och samma text, i en och samma sats, jag skulle säga till och med i ett och samma ord”.
De äldsta skriftsystemen som hieroglyferna och den sumeriskt-akkadiska kilskriften är komplicerade med sin stora mängd tecken, av vilka en del därtill kan ha flera funktioner. Det är därför inte konstigt, att en rad människor i olika världsdelar (främst dock, till en början, i östra Medelhavets trakter) funderade över ett enklare och effektivare skrivsätt. Startskottet för ett reellt sådant kan (hittills) dateras till tiden strax före år 1800 f Kr. Det grundläggande materialet för denna ståndpunkt, eller åtminstone hypotes, är fyndet av några korta inskriptioner från just denna tid, gjorda av kananeiska gruvarbetare (i tjänst hos egyptier) på Sinai berg (i Serabit el-Khadim). Det låga antalet tecken talar för att man har att göra med ett skriftsystem av begränsat omfång — närmare bestämt ett alfabet.
Författaren skriver: “De hieroglyfer de hade omkring sig modifierades efter behov. De valde tecken med lättigenkännlig form och betydelse. Sedan genomförde de en slags översättning genom att varje egyptiskt tecken gavs ett kananeiskt namn. I ett senare skede fick dessa tecken ett fonetiskt värde, som motsvarade den första konsonanten i det kananeiska ord som betecknade det som hieroglyfen avbildade. /…/ Med andra ord höll man fast vid formen på det egyptiska tecknet men struntade i dess ljudvärde. Istället lät man tecknet få ett nytt ljudvärde genom det semitiska ord som syftade på det som hieroglyfen avbildar”. ”
Bokens Tabeller 11 och 12 illustrerar detta på ett utomordentligt pedagogiskt vis. Ett exempel utgörs av “gången” från hieroglyfen för ett behornat tjurhuvud över motsvarande proto-sinaitiska tecken (som ser nästan likadant ut), över feniciskan, där tjurhuvudet vridits 90 grader och stiliserats till ett A som ligger med spetsen åt vänster till, slutligen, grekiskans upprättstående A. Den semantiska referenten på kananeiska är för övrigt alef och grekiskans A är ju Alfa med uttalet a. Gången från hieroglyfiskt tjurhuvud till grekiskt alfatecken tog dock 1 000 år eller så. En förlust på vägen var den ikoniska dimensionen (dock kan man väl förställa sig ett tjurhuvud om man ställer ett stort A upp och ner!). Hursomhelst är det inte helt fel att påstå att alfabetet i sina olika skepnader faktiskt är det sista stadiet i hieroglyfsystemet.
En bok av den karaktär som Jean Winand skrivit ger framförallt bränsle åt fantasin. Men också en känsla av den sinnrika konst som formade de komplicerade hieroglyferna. Berättelsen om det medeltida sättet att se på hieroglyfer som hemliga, ockulta symboler är i sig magisk. Boken rekommenderas varmt åt envar läsare som har 12-åringens nyfikenhet i behåll, och som samtidigt är benägen att i ett senare skede fördjupa sig i de mycket komplexa relationerna mellan de olika tecknen i det hieroglyfiska systemet. Inte minst ger boken näring åt kulturhistoriska meditationer.
info@opulens.se
