Dela:

Bläddra per

Novell: Blå lagunen

Foto: Oliver Sjöström

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

 

Blå lagunen kommer på plats nummer tre i Opulens novelltävling Sommarångest. Agneta Söderberg är född 1947 i Göteborg, men är sedan många år bosatt i Stockholm. I sitt yrkesverksamma liv har hon varit pianopedagog i Sigtuna Kulturskola, men sedan ett antal år tillbaka har hon som pensionär kunnat ägna sig helt åt skrivandet. 2016 debuterade hon på Ordberoende förlag med novellen Bara barnet i antologin älskanoveller – 30 nyanser av Saknad och året därpå bidrog hon med Utan insyn i älskanoveller – 30 nyanser av Frihet på samma förlag.

I morse såg jag att det redan har börjat. Två husbilar stod uppställda vid norra stranden trots att det bara är mitten av maj. Snart är karusellen igång, precis som vanligt. Bilar överallt. De ställer dem både på grusvägen och på hällmarken. För att inte tala om dikeskanterna på stora vägen, folk brukar springa som tokiga kors och tvärs mellan bilarna. Konstigt att det inte skett någon olycka ännu. Bara häromdagen pratade jag med Kalle på ICA om den väntade turistinvasionen.

”Hur i helvete kan det komma sig att alla människor känner till just det här brottet?” frågade jag.

”Det ligger ute på nätet”, svarade han. ”Det är känt över hela världen, skulle jag tro”.

”Kyss mig. De enda nät jag känner till är flundrenät”, sade jag och plockade ner mina varor i ryggsäcken.  

Kalkbrottet är min närmaste granne. Förr var det arbetsplats för de flesta karlar i socknen, men nu är det nedlagt sedan länge och fyllt med grundvatten. Turisterna påstår att det är precis som att bada i Medelhavet. Det vet jag inget om, men det är fint att vara där när det är folkfritt. I påskas tog jag med en kaffetermos och satte mig i lä för en stunds avkoppling. Vattnet låg spegelblankt, inte en vindfläkt märktes och solen sken som en värmelampa. Högt ovanför seglade en havsörn. Det var något så förbannat grant, att jag nästan blev lite religiös.

Efter middagen tog jag moppen och åkte bort till husbilarna för att kolla läget. De satt i sådana där brassestolar och försökte bli solbrända, samtidigt som de väntade på att engångsgrillarna skulle bli klara.  

”Fint väder, fast lite kallt i vattnet, kanske?” sade jag inledningsvis.

En liten kille blängde surt på mig. ”Vet inte, för jag får inte bada.”

”Nä, tänk för att du inte får det. Det går inte att du drar på dig förkylning, för du skall vara frisk och gå i skolan nästa vecka, sörru”, sade hon, som jag förmodade var hans mor.

”Så ni blir inte kvar så länge, då?” Jag gjorde mitt bästa för att dölja hur lättad jag blev.

”Nä, bara över helgen. Fast jag skulle gärna stanna längre. Här är ju helt magiskt!” 

”Skönt att se att ni inte eldar, i alla fall”, sade jag. ”De varnar för brandfaran”. Alla började skratta.

”Men det kan väl inte vara brandfarligt redan? Isen har ju nyss gått upp”, sade familjefadern och alla skrattade på nytt.

”Säg inte det. Förra året brann det i en tall”, sade jag och drog igång moppen igen. ”Fast då var det ett gasolkök som exploderade”.

Det där gasolköket orsakade ett stort pådrag, Både polis och ambulans, förutom de två brandbilarna. Elden stod som en kvast rakt upp och det var rena turen att det var i det närmaste vindstilla. Annars vet man inte hur det hade gått med de fnösketorra furorna.

Jag har ett stort problem med min tomt. Den är inte inhägnad på alla sidor för något hände innan jag hade lagt muren klar, jag tror att jag blev sjuk. Det är inte många som kan lägga en vast idag och själv orkar jag inte längre, så det har fått vara. Förr i tiden, då var det annorlunda minsann, då orkade man hur mycket som helst. Jag blev aldrig trött, när jag byggde det här huset till exempel. Mycket gediget byggt, det har många sagt mig. Det är väldigt trevligt att bo i ett hus, som man själv har byggt. 

Men nu gällde det som sagt tomten. Förra sommaren var det några stollar som körde in och parkerade på tomten. Jag fick sätta upp skyltar med PRIVAT MARK målat i rödfärg. Då började de ställa sig med kylaren precis framför, så att skyltarna inte syntes, och sedan promenerade de jävlarna rakt över tomten. Som den naturligaste sak i världen! Gå runt hade de förstås inte tid med. Man undrar vart mänskligheten är på väg. Verkar vara på reträtt, tillbaka till neanderthalarna. 

Janne, som har bensinmacken, har kommit på en strålande idé. Det är ju så att på mackar idag säljs inte bara bensin och grejer till bilen, de har mjölk och smör, bananer och frysta färdigrätter. Till och med grillad korv och färdiga mackor. Nu är hans affärsidé att packa kylboxar med smörgåsar och läsk och slå läger alldeles vid badplatsen. Det kommer att bli en strykande åtgång, var så säker. 

Turisterna slipper förlora dyrbar tid från solandet och badandet, det är bara att skicka barnen att handla lunchen direkt vid strandkanten. De slipper åka till ICA eller till Brittas Café nere vid färjan. Janne gick på om hur mycket pengar han skulle dra in. Han snackade sig varm för sin idé, men det hade han inte mycket för. 

”Man måste ha polistillstånd till sådant, det fattar du väl. Och vad tror du Britta tycker om att du tar hennes kunder?” Jannes fru Kerstin skall alltid vara en sådan ledsam besserwisser.

”Den enes bröd, den andres död”, försökte jag, men fick en förintande blick från Kerstin. 

”Stå på dig, Janne!” Jag slog honom uppmuntrande på axeln, innan jag reste mig och gick därifrån. Åkte ner till båten, kände att jag behövde komma ifrån ett tag. Jag får som en oro i kroppen när midsommar närmar sig. Folk blir galna, de verkar inte kunna ta vara på sig. Super och lever om, badar mitt i natten och för ett sjuhelvetes oväsen. Gör upp eld på strandkanten, brandvarningarna skiter de blankt i. Jag brukar gå en runda frampå nattkröken när det är som värst. Och inte är de något vidare trevliga om man ber dem släcka heller. Tallarnas grenar sträcker sig farligt nära ibland, jag får hjärtflimmer när jag tänker på hur det skulle vara att vakna upp mitt i natten med en fullt utvecklad skogsbrand runt omkring.

Stig Jansson kom förbi en stund igår. Han hade en del intressanta nyheter att förtälja.

”Idrottsföreningen skall ta entré till brottet. De skall stå nere vid avfarten. Ungdomarna skall turas om att stå där från morgonen till klockan tre. Kan det avskräcka en del, tror du, om de måste betala för att bada? I träsket är det gratis men det tycks ju inte duga. Alla skall löga sig i Lagunen, som de säger. Det är rena masspsykosen”.

”De kunde lika gärna packa ihop sig som sardiner på Mallorca”, inflikade jag.

”Vet du vad jag svarar, när de frågar efter vägen?”

Jag skakade på huvudet.

”Var ligger Blå Lagunen, säger de och vevar ner bilrutan. Nej, nej, ni har åkt fel, säger jag. Den ligger på Öland”.

Vi skrattade en stund åt skämtet.

”Går de på det, då?” undrade jag.

”Nä, de gör ju inte det”. Han reste sig och tackade för kaffet. ”Följer du med och lägger nät ikväll?”

Det lovade jag göra, trots att det var lite tidigt på säsongen för flundror. Men vädret var vackert, ingen vind, i stället lugn och fin sjö.

Det blev några taniga stackare i alla fall, de riktigt små slängde vi tillbaka i sjön. Jag körde igång röken för första gången i år. Bäst som jag stod där och plockade ut de färdigrökta flundrorna, kom tre flickor på cyklar. De frågade om de fick köpa och sade sig vilja betala hundra kronor kilot.

”Nä”, sade jag. ”Någon ockrare är jag inte. Det räcker gott med en femtiolapp”.

En av flickorna frågade om de fick fylla sina vattenflaskor.

”Det är bara att ta ur träsket”, svarade jag, som alltid när jag får den frågan.

”Va, går det? Kan man verkligen dricka träskvatten”?

”Det duger gott åt halva öns befolkning”, sade jag. Men sedan blev jag mitt vanliga, artiga jag igen: ”Det är inte fråga om något träskvatten. Här kallar vi sjön för träsk och havet för sjön. Så ni kan lugnt dricka det. Mitt eget kranvatten kommer faktiskt också därifrån”.

Lite stukade lommade de iväg, men de fick i alla fall nästan ett kilo nyrökta flundror med sig. Själv fick jag så att det räckte till middag. Det smakade bra, trots att de inte var fullväxta. Det är lätt att föräta sig på flundror längre framemot hösten. Då brukar jag frysa in och ha att steka under vintern. Det är inte heller så dumt, serverat med lingonsylt och en kall öl. Förr hade vi obegränsat med torsk, nu är den nästan utrotad. Med piggvaren är det på väg att bli likadant. Ännu så länge har vi strömming – men då har den i stället blivit farlig att äta. Bör bara förtäras ett par gånger om året. Det är som en förbannelse. Jord och hav, allt blir förstört och ingenting är längre som förut. Britta säger att jag är en obotlig nostalgiker, när jag beklagar mig. 

Jag åker upp till caféet ibland – ja om sanningen skall fram ganska ofta – för Britta är ett väldigt trivsamt fruntimmer att prata med. Jag brukar ta en öl och slå ihjäl några timmar hos henne.

”Och vad har du på hjärtat idag, då?” Så löd hälsningsfrasen när jag senast steg över tröskeln.

”Jag vill träffa dig, förstås”, sade jag.

”Hå hå”, skrockade hon. Det dröjde inte länge förrän hon lockat ur mig vad som egentligen tyngde mitt sinne.

”Turistjävlarna kommer tidigare och tidigare och blir fler och fler. De väller in som gräshoppssvärmar, de ockuperar brottet och all mark runt ikring på flera kilometers avstånd. Och till råga på eländet är de ju så in i bängen blödiga!”

”Vad menar du? Blödiga??”

”Ja man kan ju inte ge sig till att skjuta en endaste rabbis-uschling från maj till september. Skulle man göra det blir barnungarna förtvivlade och föräldrarna drar igång ett mediedrev”.

”Är det verkligen så illa? Stackars Hannes, då”. Britta hade anlagt sin medkännande terapeut-min. ”Vill du ha en öl till?”

”Ja tack”. Jag tog ett par rejäla klunkar av den kalla drycken och torkade bort skummet ur skägget. Men jag var inte färdig med ämnet ännu.

”Putte, min katt du vet, kom hem häromdagen med en rabbisunge i munnen. Han är en råttjägare av rang och en liten rabbis är ingenting för honom. Tomten är i stort sätt befriad från alla slags gnagare, tack vare Putte. Han lade ner sitt byte på marken vid mina fötter och jag tog upp ungen för att slänga in den i skogen till räven. Men se det gick ju inte för sig, den skulle ju kunna hamna på någon av stigarna till lagunen och någon ömtålig turist skulle kunna bli illa berörd av naturens bistra verklighet”. Jag blev tvungen att fukta min torra hals med en ny klunk öl efter den långa utläggningen.

”Är det någon som har sagt det till dig?”

”Vadå?”

”Att du inte får slänga rabbis i skogen”.

”Nej, men man vill ju inte skrämma de arma stackarna. Summan av kardemumman blev i alla fall att jag gick ner till Svens betesängar och lade den där i gräset. Tar inte räven den så gör höken det”.

”Men Hannes, det var hedersamt”. Britta hämtade en kopp kaffe åt sig och slog sig ner vid bordet. ”Vet du vad, det här turisthatet du går och bär på, det är inte nyttigt för dig. Du måste försöka att tänka positivt i stället. Tänk bara så mycket pengar turisterna drar in åt oss”.

”Fan vet om det inte går jämt upp med vad de kostar i brandkårsutryckningar och polisingripanden. I år har kommunen dessutom lovat komma och lappa alla felparkerare efter mina upprepade telefonsamtal. Men tack skall du ha för ölen i alla fall”. Jag tog på mig kepsen och gick ut. 

Det var en vacker och ljummen försommarkväll. Solen hade gått ner för en stund sedan men i väster fanns ännu en rosa strimma på himlen. En tunn månskära syntes svagt. När jag kom hem fanns inte en bil kvar på vägen. Endast några spridda skratt, som hördes från lagunen, blandades med ejdrarnas kurrande ute på sjön och koltrastens sång från skogen. Det kändes som en kort frist, som ett andningshål att bara finnas till i. 

Men jag lät inte lura mig. Snart nog är helvetet över oss.

Jag längtar till slutet av augusti, när skolorna börjar igen. En hel dag kan gå utan att en endaste bil syns till. 

Då äntligen blir det fan ta mig tvärtyst. 

AGNETA SÖDERBERG

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

2 thoughts on “Novell: Blå lagunen”

  1. Gunnel Gomér:

    Den tyckte jag om:-)

  2. Gb mattiasson:

    Välskrivet,, bra rytm och lättsamt språk. Igenkännandet i de olika företeelserna göratt det inte blir så spännande. Vi skrattade iallafall efteråt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS