Tolkien och naturen, del 6 (av 8)

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Nu är det dags att vi för in Fangornskogen i samtalet. Denna skog framträder på ett lika egenartat och särskilt sätt som Lothlórien gör, men också väsentligen skild ifrån denna. Varje skog i den värld Tolkien byggde upp är egensinnig, är till väsen, skepnad och beteende skild från de övriga skogar som befolkar Midgård. Detta är kanske en följd av att varje skog påverkas av de varelser som bebor och rår om den. Mörkmården påverkas av att Sauron däri haft sin boning, Lothlórien får delvis sin skepnad och sitt väsen ifrån att alverna ombesörjer den, och så vidare. Detsamma gäller för Fangornskogen, som bebos av några av Midgårds förunderligaste varelser, nämligen enterna, de talande träden. Det finns dock likheter mellan de bägge skogarna såsom berättaren skildrar dem (även om dessa likheter ges olika betoning och färgning). Det mest framträdande är att Fangornskogen liksom Lothlórien rymmer ett rum där en annan tid tycks råda. Vi minns till exempel Frodos upplevelse när han trädde in i Lothlóriens skog att det syntes honom som om han gick in i ett tidlöst land där ljuden från sedan länge utdöda fåglar nådde hans öron. En liknande erfarenhet gör Merry och Pippin när de träder in i det väldiga Fangorn:

Ja, det är så underligt mörkt och kvavt, allt här inne, sade Pippin. Det påminner mig på något sätt om storstugan i Tookarnas gamla torghus bland Smattarna, du vet, hemma i Krubbköping för evigheter sen. En hög sal där möbler och inredning vare sig ändrats eller ens flyttats sedan generationer tillbaka. Man säger att gamle Took levde där år ut och år in och decennium efter decennium så att han och rummet åldrades och föll samman. Och det står alldeles oförändrat ännu efter hans död – för nu ett århundrade sen. Och gubben Gerontius, min farfars farfar, för det ännu en smula bakåt i tiden. Men allt det är ingenting alls mot den urtidskänsla man har i den här skogen. (Sagan om de två tornen)

Men medan den lika uråldriga Lothórienskogen ger ett vårdat och ansat intryck (skogsalverna fungerar som några slags trädgårdsmästare i större skala), framstår Fangornskogen som en skog där ingen trädgårdsmästare någonsin lyft ett finger för att putsa till eller förfina den, utan den ger sig tillkänna i hela sin historias månggestaltade skepnad och väldighet. Det intryck som Lavskägge först gjorde på Pippin är också talande:

Man kände det som om det legat en bottenlös källa bakom dem, full av svunna tidsåldrars minnen och av långvarigt, trögt, ihållande tänkande. Men på deras yta gnistrade det närvarande likt solskimmer på de yttersta bladen av ett vittförgrenat träd eller på den krusade vattenytan till en mycket djup insjö. Jag vet inte, men det kändes som om något som växte djupt nere på botten – som sov, kan man säga, eller som verkade på en gång rotspets och lövtopp – plötsligt vaknat nåonstans mellan himlen och jordens djup och nu funderade över oss med samma långsamma omsorg som det under ändlösa epoker ägnat sina egna interna angelägenheter. (Sagan om de två tornen)

Här blir det tydligt hur naturen i allmänhet och skogen och träden i synnerhet, de senare företrädda av enterna, visar på människans korta livslängd, på vilken förgänglig varelse hon är, att hon är blott en ögonblicksvarelse, en trollslända sett ur evighetens synvinkel och att hon får uppleva blott en dag i jordens levnadsålder. Skogen blir ett vittnesbörd för det faktum att de andra levande varelserna (frånskilt enterna alltså) är tidsligt bundna, att naturen står över och bortom dem. Träden fanns före det första människoödet och kommer att förbli efter det sista. I ljuset av detta förminskas de andra levande varelsernas besvär och de svårigheter de brottas med. Som svar till kung Théodens aningslöshet angående de enter som sällskapet strax dessförinnan råkat på säger Gandalf:

Det är enterna du sett, konung, enterna från Fangorns skog – som ni ju kallar Ente skog på ert eget tungomål. Tror du den en gång fick sitt namn av idel fantasiskapelser? Nej, Théoden, så är det inte. För dem är du själv bara en flyktigt förbiglidande historia, alla de långa åren från Eorl den unge till Théoden den gamle är bara en kort liten episod i deras räkning och alla de dåd din ätt utfört betyder för dem föga eller intet. […]. När du träffar Lavskägge kommer du att få lära dig en hel del. För Lavskägge, det är Fangorn själv, den äldste bland enterna och hövdingen för dem alla. När du talar med honom kommer du att få höra det äldsta av alla levande väsen tala. (Sagan om de två tornen)

Medan ett människoliv ur evighetens synvinkel närmast kan beskrivas som att hon kommer till livet och därefter strax vänder i dörren, har skogen och träden stått på jorden sedan tidernas begynnelse och upplevt alla de förändringar i jordens landskap och geologi och alla de skiften och ombyten som ägt rum bland de andra levande varelserna, de olika alv- och människorikenas uppgång och fall, och så vidare. När en hobbit eller människa då träder in i skogen, till exempel Fangornskogen, som Merry och Pippin gör, och talar med Fangorns hövding och får tillfälle att ”höra det äldsta av alla levande väsen tala”, då kommer hon i beröring med en historisk verklighet som hon i sitt eget väsen aldrig ta del av. Ur det historiska djup som skogen och träden innehåller får besökaren möjlighet att träda in i en nästan överhistorisk värld, se träd hon inte längre trodde fanns, höra djur hon trodde var utrotade, lyssna till kunskap om svunna världar hon annars vore avskärmad från. Lavskägge berättar att Saruman stundom kom till Fangorns skogar för att tala och lära av enterna:

Jag talade emellanåt med honom. Det var en tid då han alltid brukade vandra omkring i mina skogar. Han var hövlig på den tiden och bad alltid om mitt tillstånd att gå där, åtminstone de gånger vi möttes – och han var alltid ivrig efter att lyssna. Jag berättade mycket för honom som han aldrig skulle funnit ut av sig själv – men han återgäldade mig aldrig på minsta vis. (Sagan om de två tornen)

Även om hans avsikter av berättelsen att döma var av illasinnad art insåg hursomhelst en av Midgårds visaste gestalter Saruman att det fanns en kunskap förborgad i skogarna som han inte kunde nå på andra sätt. I skogen kommer den som beträder den i samröre med förflutna tider, eftersom skogen tickar enligt en annan klocka, en klocka som inte uppdelar tiden i dåtid-nu-fram utan bildar en tidens enhet. Som Doris McGonagill skriver om träden i Tolkiens värld i “Tress & Sylvan Landscapes as Metaphors of Cultural Memory”: ”But they also serve as metaphorical formulation of a Time of the Now and of the Past, a space of stand-still and reflection, simultaneously detached from and imbued with (hi)story”. (kursivering i originalet, Representations of Nature in Middle-earth).