Dela:

Bläddra per

Litterär odödlighet

 

KANON. Det sägs att det finns författare som kan ta hela ens värld i anspråk. Som kan sluka en helt och hållet. Att dessa – få till antalet – i sina skrifter har ett språk, en stil, ett bruk av ord som bländar en. Varje syntax, sats och form absorberar ens hängivenhet. Och det sägs därtill att utan deras magiska litterära ljus – som aldrig slocknar – går man vilse. Det är likt en skön brinnande fackla som lyser upp och inviger en i språkets mysterier.

Det sägs att i förhållande till sådana författares alster bleknar alla andra texter. Ur deras pennor kommer endast det upphöjda fram; det som vittnar om sublimitet och storhet. Det som lockar och fångar ens tankar, ja rent av ens själ. Och som för en till episka oanade höjder vilka kan få en att bli förstummad. Som driver en till en efterlängtad extas där tiden upphör. Och som får en att av hänförelse kapitulera.

Det sägs att dessa författare förfogar över alla livets rika nyanser i sina skapelser. Att de med tanken och känslan och därjämte intuitionen kan gestalta det som ingen annan före dem någonsin gjort. Som disponerar över en outsinlig källa av fantasi, drömmar och magi. Förunderliga existenser är dessa sällsynta författare. Vänner är de av vår själs ordlösa ogripbarhet och dess krampaktiga försök att finna mening.

Det sägs att hos dem är allt möjligt. Poetisk förtätning uppblandad med människans inre plågsamma förlisning. Det befriande skrattets omstörtande vidunderlighet som visar sig leda till en plats som avslöjar något ohyggligt. Sinnliga förströelser vilkas riktning är köttets lusteld och undergång. Den ständiga upptäcktsresan som tar sin början i vårens daggstinna gryning och sitt farväl i den höst som ingen trodde skulle komma.

Det sägs att hos dem finns även det omvälvande som öppnar upp för det som skall komma. Den bildalstrande och färgstarka visionen som inspirerat efterkommande generationer till nydanande litterära kreationer. Och att de berikat det episka trädet med ett opulent bladverk i vars skugga berättarkonsten kan frodas och blomma. En berättarkonst som ytterst syftar till att spegla ett drama: Den enskilda människans livsvillkor.

Det sägs så mycket. Kanske stämmer det. Kanske inte. Men sant är att många av de upphöjda med åren har fallit i glömska. Att de till och med blivit obegripliga. Och brännmärkta som icke önskvärda. Vissa har icke desto mindre överlevt tidens tand. Deras verk åberopas decennium efter decennium, århundraden efter århundraden. Verk som aldrig går ur tiden. Rent av odödliga.

Verk som till slut uppgått i en kanon. Även i länder som stoltserar med att de ingen kanon har. För likväl går man i dessa länder tillbaka till de litterära genierna när man ska begripa och lära ut sin egen tids litteratur. Det didaktiska behovet att jämföra finns alltid där, för att utröna en texts estetiska originalitet, komplexitet och mycket mer. Vissa talar om bildning. Och är inte bildning att just ha något att jämföra med?

 

MELKER GARAY

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *