Åt man salami under striderna vid Salamis?

Samhälle

KÅSERI. ”Men det var definitivt bättre förr! Nej, det var det naturligtvis inte. Däremot kunde det hända att folk inte dränerats på den historiska kunskap, som ofta nog definierar vår nutid – och förutsäger möjligheterna för vår framtid”, skriver Carsten Palmer Schale. 

Enligt min ringa åsikt började kunskaperna i skolan att erodera redan på den tiden när vi övergick från det dåtida, och absoluta, betygssystemet med bokstäver (A, AB, BA och så vidare) till det nymodiga, relativa, med siffror (1–5) 1966 (då jag själv började i 6:an). Skolöverstyrelsen (SÖ som det då hette) föreskrev läroboksförfattarna att inte syssla med så mycket ”faktatäthet”; exempelvis borde man inte behöva redogöra för ”alla Perserkrigens fyra (eller fem?) slag”.

Jag står alltså framför delikatessen på ICA och frågar mig: ”Vad är Salami egentligen? Är det en korv eller ett krigsslag? Hör Salamis och salami ihop?”.

Jag söker i minnet efter de kunskaper en historielärare gav mig i slutet av 60-talet. Korven lägger jag åt sidan. Jag vet att om just den lärde jag mig ingenting i skolan. Men om Salamis? Jo, det vet jag. Läraren, doktor (jo, han var det) Törnkvist, berättade mycket om Perserkrigen. Och det finns kvar, lagrat som en ost av hög kvalitet. Liksom Gibbons om Romarrikets nedgång och fall. Blåkopian till ett av mina större läsäventyr: Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov.

Grekerna plundrades på sina tillgångar och företog upproret med hjälp av sina släktingar i Europa. Perserna hade fortsatt framgång och spann vidare på sina erövringar i västerled. De bet sig fast på den europeiska kontinenten. Skulle de nu stanna där, och nöja sig med dessa förvärv?

(1) Nej, trycket inifrån Persien var större, och eftersom atenarna hade stött sina vänner på Mindre Asiens kust fick den persiske konungen en förevändning att fortsätta ner mot Aten. Persernas flotta under ledning av sin kung Darius I mötte grekerna vid Marathon år 490 före vår tideräkning. När slaget var till ända kunde den grekiske budbäraren Feidippides meddela den grekiska segern i Aten efter att ha sprungit de numera klassiska 42 kilometerna.

(2) Tio år senare kom perserna igen. Nu under sin nye kung, Darius I:s son Xerxes. Med en väl utrustad armé, med fotsoldater och propaganda som främsta vapen, trängde delar av armén ner från norr; flottan inväntade utanför kusten. Grekerna hade samlat sig i ett försvarsförbund, men trängdes trots detta söderut där de upprättade en ny frontlinje.

Genom att stegvis retirera försökte grekerna vinna tid. De väntade på att vinterkylan skulle stoppa perserna och ge grekerna tid att rusta för ett nytt, avgörande, slag. Ön Salamis blev den sista reträttpositionen.

Den 28 september 480 före vår tideräkning anföll perserna för att hinna före vintern. I det trånga sundet vid Salamis stod det efter ett dygns strider klart att grekerna skulle vinna. Tack vare sitt stegvisa återtåg – salamitaktiken! – besegrade de perserna. Grekerna fullföljde och gick vidare mot öster.

(3) I krigens fjärde (eller femte?) fas, elva år efter Salamis, förintade grekerna när nog persernas flotta i närheten av Mindre Asiens sydkust. Detta var helt avgörande, men krigen var likafullt inte slut. Ännu hade Persien resurser att återställa sin flotta.

(4) I ett sista försök att behärska Medelhavet gav sig perserna in i en strid mot grekerna utanför Cypern år 450 före vår tideräkning. Året efter upprättades ett fördrag mellan de krigförande parterna och fientligheterna avslutades äntligen definitivt. Efter 40 år!

Jag köpte korven, åt den skiva för skiva, eller steg för steg, som ju salamitaktiken innebar. Om taktiken har uppkallats efter sättet att äta korven eller vice versa, vet jag dock fortfarande inte.

Men det var definitivt bättre förr! Nej, det var det naturligtvis inte. Däremot kunde det hända att folk inte dränerats på den historiska kunskap, som ofta nog definierar vår nutid – och förutsäger möjligheterna för vår framtid. En av mina käpphästar är hursomhelst att framförallt ungdomar kan haspla ur sig något i stil med ”Jag var inte född då” (när exempelvis muren föll, andra världskriget tog slut, Hitler manipulerade sig till makten, Napoleon dog, händelserna under franska revolutionen, May Flowers ankomst till det blivande USA och så vidare).

Jag var inte heller född när andra världskriget tog slut. Men jag vet mycket om det. Vilket jag för övrigt tycker är en plikt. Murens fall, 1989, är utan tvekan den största politiska händelse jag själv upplevt – direktsänt på Tv, när jag var 36 år.

CARSTEN PALMER SCHALE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen