Dela:

Bläddra per

Det talade ordets magi

Bild: Privat.

BERÄTTARKONST. ”Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, ”, skriver Clemens Altgård om Christina Claessons Åskflickan.

Åskflickan av Christina Claesson
Triangelhissen (2017)

Parallellt med att det nu görs intressanta satsningar på hörspel och att en spoken word-scen växt fram under senare decennier så har det också skett ett uppsving för det muntliga berättandet. I och med mp3-formatet har också ljudbokslyssnandet ökat. Men än så länge håller den traditionella boken ställningarna. För hur lång tid till är det väl ingen som vet.

Christina Claesson är en författare som redan på 80-talet började intressera sig för och utöva muntligt berättande. Många har nog hört hennes röst i radio, till exempel i program som Sommar, Tankar för dagen eller Retorik i P1. Hon har också gett ut en handbok i berättarkonst, Berättarens handbok. Kort sagt är hon ett berättarproffs.

Hennes senaste litterära projekt Åskflickan består av fyra texter som från början varit rent muntliga berättelser som växt fram och byggts på inför åhörare. Så har till exempel titelberättelsen framförts ett par hundra gånger innan den omvandlats till skriftspråk. I sitt förord skriver Claesson om skillnaden mellan den muntliga berättarkonsten där texten kan ändras från gång till gång och den definitiva process som skrivandet av en bok innebär.

Utgivningen sker på det förlag hon startat, Triangelhissen, och det är ett förlag där hon planerar att ge ut andra muntliga berättares verk. Det innebär alltså att hon också producerar ljudböcker. Jag fick recensionsexemplar av boken men också en kopia av ljudboken (dessutom finns Åskflickan som e-bok).

Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, och då kommer ljudboken som hon själv läst in rätt så nära. Därmed inte sagt att Christina Claesssons berättelser inte fungerar i bokform, för det gör de. Men som författaren själv uttryckt det: ”Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässiga och associativa.”

Åskflickan är första boken i en svit kallad På pränt. Det finns också en platsangivelse: Glimmingehus. Detta med en specifik plats som utgångspunkt för orden ligger helt i linje med det muntliga berättandets tradition.

Glimmingehus i Simrishamns kommun är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden och redan däri finns förstås ett incitament till spökhistorier och fantasmagorier. Spökhistorier och skräckberättelser utgör en genre där det muntliga berättandet aldrig avstannat, inte ens i modernitetens tidevarv.

Vad Christina Claesson gör är att avlocka platsen det mesta möjliga i form av fantasiburna uppslag. Berättelserna kan ses som exempel på magisk realism, en genre som företrädesvis odlats med störst framgång i Latinamerika och på Island. Men det finns även kopplingar till afrikansk berättartradition, kanske främst i berättelsen Drakbrunnen, som också knyter an till den europeiska folksagan.

De muntliga berättelserna blir här till noveller, men kan också läsas som sagor. Fast författaren drar själv en åldersgräns vid tolv år. Från tolv år och uppåt alltså. Det verkar rimligt eftersom historierna har en karaktär som inte riktigt lämpar sig för mindre barn.

Novellerna är inte riktigt så onda sagor som kan förekomma i Pär Lagerkvists eller Melker Garays författarskap, men rymmer ändå ett visst mått av mörka motiv.

Språket flyter lätt och ledigt även i skrift och jag noterar att Claesson i hög grad ägnar alla de fem sinnena uppmärksamhet i sina gestaltningar. I berättelsen Doktorn i Hammenhög kommer jag att tänka på Karen Blixen, en författare som Christina Claesson onekligen har vissa gemensamma nämnare med. Om det kulinariska var viktigt i Blixens Babettes gästabud, så gäller detta även Claessons berättelse, som dessutom har en fyndig Ingmar Bergman-referens. Den är nog min favorit i den här boken, även om Flickan med glashanden också fascinerar med ett tema som handlar om lögn, sanning och förlåtelse.

Det är ett intressant projekt som Christina Claesson dragit igång och det ska blir intressant att följa. Det muntliga berättandet uppstår och lever av samspelet med åhörare, men kan vilket den här utgivningen visar, få en fortsättning såväl i det traditionella bokformatet som i form av en mp3-fil.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård