HISTORIA. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier, anser Jesper Nordström som läst Peter Englunds ”Paradoxmaskinen”.
Paradoxmaskinen av Peter Englund
Kritik 1990-2020
Natur & Kultur
När jag började läsa Peter Englunds aktuella bok ”Paradoxmaskinen” befann jag mig i glesaste Skåne, med bara vidder som snart skall bli gula rapsfält. Bussen visade sig gå om två timmar. Så då läste jag där i den anda som man läser något mera lättsamt som en feelgoodpocket.
Facklitteratur har alltid fått mig att sätta mig på den lagom bekväma kontorsstolen och rak i ryggen vid skrivbordet ta fram allvarspennan och anteckningsblocket.
Att Peter Englunds bok var så gripande och rent ut sagt underhållande läsning får mig att tänka på den unika förutsättningen för att vara historiker. Sanningen föds i språket och historikern är i någon mening som en skönlitterär författare då olika skeenden ska gestaltas.
Peter Englund är odiskutabelt en stor stilist, och på det viset att han låter de egenartade ordbildningarna och formuleringarna smyga sig in i den för övrigt habila bruksprosan.
Jag minns förresten hur han rök ihop med sin ärkefiende Herman Lindqvist i en tv-soffa och det från Lindqvists håll blev småsint och hårklvvande, ”men hur kan vi veta att solen glittrade i spjuten”.
Tämligen löjeväckande då Lindqvists språk är yvigt och slafsigt och fortfarande vilade på en nattstånden historiesyn som går ut på att det är stora män och kungar som bara pekar med hela handen och sätter i gång de stora förloppen.
Englund har för all del inget emot denna traditionella ”kungar och krig”-historieskrivning, men han har en fantastisk förmåga att via arkivmaterial och riktigt tung empirisk forskning hitta små länkar med vilka han sedan konstruerar en större historisk kedja.
”Paradoxmaskinen” är i hans egna ödmjuka ordalag en klippbok och innehåller texter från 1989 och fram till nutid. I en av texterna resonerar han om erbjudandet att bli Svenska Akademiens sekreterare, och i en annan text om Bernhard von Beskow tar han tillfället i akt att komma med en syrlighet om dennes uppdrag, att det handlade om att utöva mycket diplomati i ett sällskap av många viljestarka excentriker.
Här avslöjar Englund också sin robusta arbetsprincip där han närmast utvecklat ett modulsystem som gör att små korta texter kan sammanfogas till något större, om till exempel första världskriget. En möjlighet att skriva kort och komprimerat när tillfälle ges.
Fast frågan är om Peter Englund egentligen uppfunnit ett nytt system? Den här samlingen texter visar snarare på att det varit hans styrka hela tiden; att skriva kort och låta den täta texten bli något större som syftar till helheten, en syntes, kort och gott.
Med tanke på ett så här brokigt och stort material är det såklart omöjligt att ge någon sammanfattande karaktäristik förutom att jag tycker det är lysande skrivet alltsammans. Jo, förresten hans satir om it-bubblan träffar mig hårdast och roligast. Detta eftersom jag var där i Lund på 90-talet och såg Jonas Birgersson framträda med sina upphaussade tech-floskler. Englund formulerar sig om tiden på pricken; ”kalsongkrängare och börsnoterade kedjebrev”.
Det där är det tydligaste exemplet på hans styrka och läsvärdhet. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier.
jesper.nordstrom@opulens.se
