FRANSKA REVOLUTIONEN. Med anledning av att det idag är Frankrikes nationaldag, till minne av initierandet av den franska revolutionen, publicerar vi i dag en text av Jesper Nordström om en bok som förmodligen få nutida läsare har läst: ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”.
Källtillit. Detta härliga begrepp som blev nyord 2022.Tyvärr väl idealistiskt i mina luttrade ögon i en tid då källor och vetenskap är noll och intet värt. Hur många avhandlingar krävs det för skruva i en glödlampa i en antivaxxares mörka hjärna? ”Talrika som himlens stjärnor” som det står i skriften.
Men när det gäller att lita på källor är detta det viktigaste inom historieskrivning, som fortfarande bygger på källor och empiri i en poststrukturalistisk akademisk värld som alltmer framstår som ett slags forum för inomteoretisk produktion.
Ni får just ha källtillit när jag säger att jag inte minns var och när men att Peter Englund och Herman Lindqvist rök ihop i en tv-soffa om det här med källor, tillförlitlighet och seriös historieskrivning. Ni förstår förstås vem som utmålades som oseriös och hamnade i en rätt trängd försvarsposition.
”Solen glittrade i spjuten” skrev Englund i ”Poltava” och såklart högg Lindqvist på det; ”hur kan vi veta det?”
Men för all del, det är i de hårklyvande stingsliga frågorna som det akademiskt intressanta vilar och en historiker till skillnad från en matematiker eller kemist måste också vara en författare, en gestaltare av ett skede.
När det gäller källtillit kan vi hysa en sådan när det gäller Frantz Funck-Brentanos verk ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”, som skrevs 1901. Frantz Funck-Brentano var nämligen bibliotekarie av guds nåde och hade tillgång till dokument som ingen annan.
Han ger oss en inblick i denna skandal på ett sådant sätt att det nästan blir som en pusseldeckare. Möten stäms, det smusslas i parker, det dras upp planer och smids ränker.
Fast visst är det problematiskt att han mycket von oben-svepande ger psykologiska karaktäristiker åt kvinnorna i det hela, de flesta behäftas med rätt nedlåtande omdömen. Det hela ger en inte direkt smickrande inblick i den adel som kretsade kring Versailles och dess titelsjuka, dess inbilskhet och hela det totalt världsfrånvända som ger en andnöd.
Här har vi en samhällsklass så ur tiden att man undrar om de någonsin tänkt på lite ”vanligt hederligt arbete” som väg ut ur sina ekonomiska trångmål. Men allvarligt talat, kunde de ens ta ett vanligt jobb? Det slår mig att det kanske handlade om att bakvänt vara fångad i sin överklass? Frånåkta av sin samtid var de en löjeväckande anomali och vem skulle anställa en grevinna?
Så får vi en blick in i en värld där man lever på hitta bra hemgifter, sälja av gods och gårdar i ständig jakt på medel för att lösa de skulder ens vidlyftiga leverne resulterat i, ibland flyr man till Schweiz när skulderna blir för stora. Och så finns då denna ständiga livslögn.
Funck-Brentano är psykologiskt skarp när han påvisar att lyxen och flärden, nästan till äcklets gräns, är som störst när den ekonomiska kollapsen står för dörren och det vete gudarna om det är inte lite av samma skadeglädje vi får i boken som när vi ser på dokusåpan ”Lyxfällan”. Vi ges inblick i en helt förvriden värld där den annalkande kollapsen bara ljugs bort, lindas in i rosa moln.
”Halsbandsskandalen” var en av de affärer som nådde längst ner till vanligt folk på gatan, och ”Halsbandsaffären” kan mycket väl varit en av gnistorna i krutdurken.
Lite vanvördigt sagt bjuder Funck-Bretano oss på en light-Proust; det är samma inblick i en närmast funktionsoduglig överklass och stundtals samma skarpa humor. Som länk mellan honom och Proust skulle ”Bröderna Goncourts dagbok” fungera utmärkt, som en inblick i vad som kom efter denna period; den postrevolutionära moderna eran, det Haussmannska Paris. En hård värld där det sannerligen inte längre fanns rum för en anemisk skör adel som Frantz Funck-Brentano ger oss en både roande och irriterande bild av.
jesper.nordstrom@opulens.se
