ESSÄ. Jesper Nordström har tidigare skrivit om August Strindberg som skildrare av mansrollen. Nu belyser han Strindbergs natursyn.
Gunnar Ekelöf har beskrivit hur det inför läsningen av Strindberg uppstår förväntningar om att ta del av ångest och äktenskapsgräl men att dessa gäckas. Läsaren möts i stället av smörgåsbordet, abborrmetet och den vackra vajande tyllgardinen.
Det är välfunnet ty aldrig är vår nationalförfattare så avspänd och positiv som när han får vistas på landsbygden och i naturen. Här står han i motsats till sina kontinentala europeiska föregångare som närmast beskrev staden som sensuell, lockande och mystisk.
Njutningen i det hårt överkultiverat artificiella som hos Baudelaire eller Oscar Wilde lyser med sin frånvaro hos August.
När ett förskott från förläggaren måste förhandlas och ges mer tid telegraferar Strindberg från sin vistelse på en skärgårdsö: “jag har mat, metspö och diktarlust”.
Att han därefter prokrastinerar genom att skriva instruktionspamfletter om hur man odlar gurka talar han tyst om. Det är en signifikativ scen i hans liv. Strindberg ser sig gärna som en skrivande naturvetenskapsman, någon som gör kyliga observationer.
I den naturalistiska litterära skolan synes det inte vara skillnad på att med pennan dissekera en själ eller med skalpellen en groda.
Så ges också hans mest svidande, bitska samhällssatiriska texter den makalöst torra titeln “Vivisektioner”. Satt i sammanhang med hela hans författarskap framstår Strindberg som något av en paradoxal författare, något som mynnar ut i vad som kan kallas torr och cynisk naturmystik.
Strindberg är definitivt inte svärmisk som en Fröding eller Heidenstam, diktare som dansar runt barfota i nattsärk i sommarnatten likt en annan Rönnerdahl.
Snarare blir naturens lagar och en ödmjukhet inför dessa ett sätt att ta bort kulturfernissan på människor som tror sig vara höjda över naturen.
Han betraktar och drar slutsatser. Det överkultiverade ställer han sig kritisk till. I ”Sömngångarnätter på vakna dagar” skildrar han hur han vandrar i Paris till nyöppnade botaniska trädgården och visar också en annan sida av sig själv; tillfällighetsdiktaren med de roande nödrimmen.
”Det är en trädgård med en titel något för lång:
Jardin Zoologique d’Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, här måste jag buga!
Aldrig hade jag ändå drömt
naturen man kunde till sådant truga,
om ock det skedde med våld så ömt.
Det är ett naturförbättringsbolag,
som vill rätta vad som är i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremål har här medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bära det röda bandet,
och ankorna äro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna ätas hos själva Véfour. ‒ ‒ ‒”
Här är han alltså i Paris och ger en bredsida åt den franska samhällskulturen med dess formalism, stramhet och kontrollbehov. Människan som skapelsens krona? Han verkar tvivla!
Han framstår närmast som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.
Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad.
Om man är på jakt efter en röd tråd och konsekvens i Strindbergs författarskap bör man ju lägga in en brasklapp baserad på två faktum. Pro primo var han en glödande känslomänniska som ena dagen kunde älska vad han en vecka senare hatade innerligt. Pro secundo omfattar hans författarskap mer än vad som ryms i en ordinär bokhylla. Ändå verkar naturen alltid stå över kulturen.
Naturen skall hos Strindberg respekteras och vördas på sina egna villkor och i linje med dikten om Paris botaniska skriver han om “pessimismen i modern trädgårdskonst” där han framhåller just det dystra i det alltför ordnade.
Närmast framstår han som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.
Någon blödig ickevåldsprincip inför naturen är det inte tal om hos Strindberg; han låter sig nämligen gärna bjudas med på jakt av kulturpotentater. Men sedan skriver han i dagboken att han är emot drevjakt då ”villebrådet ju icke hava en sportslig chans”.
Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad. Gärna jakt men inte för hårt driven. Det blir möjligt att se öppningsscenen i hans genombrottsroman “Röda Rummet” som en nyckelscen i allt.
Vi befinner oss högt över staden i en flik av natur. Fåglarna pickar och sprätter men någon konkurrens råder inte. Var och en får sitt. Det går att leva i samklang. Så träder människan in på scenen och cynismen och kampen börjar. Häruppe på Mosebacke råder lugn. Därnere finns civilisationen, staden som skall äta Arvid Falks själ.
jesper.nordstrom@opulens.se
