Iskallt nytillskott på Netflix

ACTION. Christoffer Andersson har sett en aktuell Netflixfilm, Xtremo, som utgör ett sevärt försök att leva upp till kampsportsgenrens krav.

Daniel Benmayors Xtremo (2021) är en uppskruvad långfilm i John Woo-stil i 80-talets lone wolf-action-anda – kryddat med 90-talets dirty realism tack vare ett imponerande arbete med ljud, ljus och make-up. Det är ett iskallt nytillskott på Netflix, i gammalt paket: en stenhård före detta maffioso-hitman i äkta Punisher-anda har förlorat sin son efter ett brutalt svek av sin (styv)bror, och nu tränar han för hämnd.

Det är rappa klipp. Slagsmålsscenerna når knappast sin fulla potential. Referensen till Donnie Yens Ip Man (2008) oundviklig för den som har smak för asiatisk kampsportsfilm: Teo Garcia tränar Wing Chun på en liknande påle som Donnie Yen. Maximo kallas för Bruce Lee och Jackie Chan i replikerna – filmen hade mått bra av längre liggande klipp därför att Teo är duktig på kampsport (så länge han håller sig till att använda händerna det vill säga).

Garcia är upphovsman bakom berättelsen om Maximo, action director på stuntavdelningen och syns dessutom i huvudrollen som Maximo. Det är en stark berättelse om vikten och effekten (!) av att ha familj. Gör familjen en svagare eller starkare? Det är modig fråga som ligger som en tråd genom hela filmen. Två karaktärer förlorar familjemedlemmar i brutala scener, och det är scener som dras ut på för att riktigt gnugga in ångesten och smärtan därav.

Ben bryts, skott brinner av, knivblad drivs genom kött och klingors klang ekar i stora, museala lokaler. Knytnävar träffar mjukdelar. Daniel Benmayor lyckas hela tiden hålla filmen ovanför vattenytan. Arbetet med ljuset, skuggriktningar och ljusintensitet, är gediget. För att inte säga fängslande. Då och då sänks tempot till slow motion. Musiken blir malplacerad emellanåt men som kontrast blir det ändå effektfullt.

Man kan kanske sammanfatta Xtremo som en sämre variant av Michael Jay Whites eller Jason Stathams filmer. Men ett bättre kamerateam, ett med större vana av kampsportsfilmer hade resultatet förmodligen blivit ett annat. Allt sammantaget är den ett sevärt försök att leva upp till kampsportsgenrens krav.