Ett oläkt sår som fortfarande gör ont

SAMISKA MINNET. Tvångsförflyttningarna av samer är ett oläkt sår i det kollektiva samiska minnet. Mats Kejonen har läst Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit och förundras över hur ont det gör att läsa historien om de tvångsförflyttade – hundra år senare.

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Norstedts

Det gör ont att läsa Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit. Som bördig från Sápmi har jag fått höra om tvångsförflyttningarna sedan barnsben så jag trodde att jag var känslomässigt immun vid det här laget. Jag hade fel. Trots att det gått hundra år är det fortfarande smärtsamt att läsa de förflyttades egna historier.

När svensk-norska unionen löstes upp stärktes gränsen mellan de tidigare broder-nationerna. De renskötande samer som följt sina renar mellan vinter- och sommarbetesmark sedan urminnes hävd fann sig avskurna. Plötsligt hade nationalstaten Sverige ett stort överskott av renägande samer som Norge inte ville kännas vid. Detta blev början på de svenska tvångsförflyttningarna. “Bággojohtin” på nordsamiska eller “omlokalisering” på känsloneutral byråkratisk svenska.

Förnedringen visste inga gränser när svenska staten, utöver sin brutala omlokaliseringspolitik, också ville att förflyttningarna i så hög grad som möjligt skulle ske på frivillig basis – eller under skenet av att de var frivilliga. Därav de förskrivna ansökningsbreven om att få flytta till mer sydliga breddgrader, undertecknade med samiska namn, ett kryss eller ett bomärke. De flesta samer kunde varken skriva eller läsa vid den här tiden – många visste inte vad de skrev under. Vissa fick veta att bággojohtin var permanent först när det var för sent att vända tillbaka.

Hela familjer rycktes upp med sina uråldriga rötter och flyttades till kargare betesmarker längre ner i landet. Vissa familjer splittrades. I en rörande episod berättar Labba om ett barn som stannade hos sina morföräldrar under vinterbetet för att gå i skolan. Efter bággojohtin såg han aldrig sina föräldrar igen. Men varje vår gick han ut och satte sig och väntade på att de skulle återvända.

Väl framme på sina respektive slutstationer väntade det svält och annan utsatthet i reservatliknande områden. Tvångsförflyttningarna är ett oläkt sår i det kollektiva samiska minnet som aldrig tycks läka, trots att hundra år passerat.

Elin Anna Labbas bok är hjärtskärande. Men den är inte svår att ta sig igenom, tack vare det luftiga formatet, rikt illustrerad med fotografier och dokument från tiden. Men också det vackra språket, och Labbas egna personliga betraktelser, gör att boken aldrig blir svårforcerad, det tunga ämnet till trots. “Får jag sörja en plats som aldrig varit min” frågar hon sig i bokens inledning. Det är en fråga jag själv kan känna igen mig i, född som same men distanserad från mina förfäders kultur både genom tid och rum. Det är en frågeställning många första och andra generationens invandrare också kan känna igen sig i.

Förra året lade svenska Sametinget fram ett krav på en statlig Sanningskommission om statens övergrepp mot samerna. En sanningskommission vore en utmärkt idé för att en gång för alla lägga korten på bordet om det förtryck samerna utsatts för. Och kanske en början till att läka gamla sår. Sametingets krav väntar fortfarande på ett officiellt svar från regeringen. Men fram tills vi har en Sanningskommission fungerar Elin Anna Labbas bok alldeles utmärkt som ett facit över tiden för tvångsförflyttningarna.