Liv i Kosmos: Azorinska rikets sagor

Underskruvat.
En bild av hur det kan ha sett ut på planet A+12 innnan det Azorinska riket gick under. Även denna gång har konstnären Igor Wombolowski utgått från tillgängligt vetenskapligt underlag. Illustration/copyright: Igor Wombolowski.

RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant tidigare köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Djur i kosmos. Den har nu bytt namn till Liv i Kosmos och vidgar perspektiven ytterligare. Det innebär att vi idag kan ta del av Max Melgars skildring av den azorinska civilisationen.

De som är bevandrade i ämnet kosmologiska vrakskepp känner givetvis till spökrymdskeppet 5X19. Mycket har blivit skrivet om detta berömda skepp, i synnerhet om de mjuka elektroniska tavlor som man fann i förseglade skåp. Tavlor vilka behändigt kan rullas ihop likt pergamentrullar och som är fyllda med rader bestående av tusentals omsorgsfullt nedskrivna mystiska tecken. När man upptäckte dessa rullar spreds ryktet snabbt och det dröjde inte länge förrän lingvister från universums alla hörn blev eld och lågor över denna nyhet.

Här kan i förbigående nämnas att det finns en liten not om just uttolkningarna i uppslagsverket Truculentus Enormes Encyclopedia, i vilken vi kan läsa att det utbröt ett krig mellan fyra rivaliserande lingvistiska skolor som stred om vem som skulle ha tolkningsföreträde. Vidare kan man läsa att kriget eskalerade till den grad att Tribus de Cerebra – den framstående lingvisten och tillika trehövdade kejsaren över det östra nebulosabältet Locura – blev av med ett av sina spiralformade huvuden vilket resulterade i att ett fredstraktat slöts mellan de stridande skolorna.

Genombrottet i uttydandet skedde strax efter kejsarens dekapitering. Samtliga lingvister firade extatiskt denna oväntade framgång; vi talar om ett makalöst dryckesgille som förmodligen ingen av de inblandade minns någonting av, bland annat för att majoriteten av dem sniffade i sig – i ren glädje – den dyrbara och i många avseenden tillintetgörande drogen AFU vilken jag har tidigare nämnt i en artikel. Hur som helst visade det sig att innehållet i rullarna utgjordes av en fantastisk sagosamling som troligtvis härstammade från en av de första civilisationerna efter Big Bang, eller som de dystra mörkervarelserna på dvärgplaneten Schopenhaonix kallar smällen – The Big Mistake.

Snart kunde man med säkerhet konstatera att den aktuella civilisationen var det kulturellt högstående Azorinska riket på planet A+12. Ett rike som dock kollapsade under dramatiska former 150 000 år före Kristi födelse. Om denne Messias hade känt till A+12:s olycksaliga öde så hade troligen hans predikningar låtit annorlunda. Och när han uttalade sig beträffande det yttersta slutet om vilket vi kan läsa i Matteus evangeliet 24:36 – Om den dagen och timmen vet ingen något, inte ens himlarnas änglar, inte ens Sonen, utan bara Fadern – så skulle han förmodligen, för att underbygga sin utsaga om undergången, ha kunnat peka med ett darrande finger upp mot natthimlen och upplyst åhörarna om följande: Lyssna gott folk, säkert är i alla fall att det finns en planet där ute i kosmos där undergången redan ägt rum.

Som kuriosa kan nämnas att Azorinerna begick misstaget att skicka ut en rymdsond från sin planet i vilken det fanns en skiva av platina innehållande information om dels hur utomordentligt intelligenta de var, dels de exakta koordinaterna för hur man skulle lokalisera deras planet samt ett antal fina dock ödesdigra bilder på deras stora världshav, vilket var just misstaget. Efter 1 803 jordår plockade nämligen de stridslystna Mogovarelserna upp denna vilsna sond. En månad senare invaderade de det Azorinska riket och tömde planeten på allt vatten. Planet A+12 är i dag en fullkomligt livlös ökenplanet.

Den enda kulturella rest som återstår av det Azorinska riket är just de sagor som man fann i spökskeppet 5X19. Här är en av de mer berömda och enligt många den mest mystiska:

Innan skapelsen fanns den store hanen Extenebrinus och ett litet klot; ett klot fyllt av oändliga möjligheter och med en djupt inneboende vilja att bli stöpt. Extenebrinus – som i tanken härbärgerade utanför tid och rum – var både skapt och inte skapt. Så när han började att fundera över sin kluvna existens – att vara och icke vara – drabbades han av en svår metafysisk ångest. Det var då Extenebrinus febrigt grep tag i klotet som lovade oändliga möjligheter, det vill säga förändring. Och förändring var just det Extenebrinus längtade efter i sitt komplicerade existentiella tillstånd, ja för stöpt ville han bli så att han kunde förlösas ur sin dubbla och obestämbara natur. När han sedan tryckte ihop klotet med all den kraft som han kunde uppbringa började klotet att plötsligt svälla för att sedan anta en form med sex sidor, likt en tärning, och ur sidornas små hål strömmade tiden och rummet ut, men även det befriande och bländande ljuset som bar på illusionen om den fria viljan för att inte tala om den eviga återkomsten av tragedins brutala födelse. Det var genom denna spektakulära skapelseakt som Extenebrinus blev han som formar, han som stöper, han som vet när allt ska ta slut.

MAX MELGAR
info@opulens.se

 

Anmäl dig här för att bevaka Max Melgars artiklar:

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

0 0kr