LIVSHISTORIA. “Språket är i sin skenbara enkelhet så personligt närvarande, i de avskalade beskrivningarna, att några få koncentrerade meningar säger mer än den samlade Förintelseforskningen”. Cecilia Persson recenserar Marceline Loridan-Ivens memoar.
HJÄRTSKÄRANDE. “Kvinnorna ses som anomalier när de deltar i det våld som kriget föreskriver och förväntas sedan att utan svårigheter gå tillbaka till den vårdande rollen som hustrur och mödrar”, skriver Anna Remmets.
EXISTENS. “Människan har ingen egen suveränitet ─ existensen är en slags paradoxal pågående gränssituation. När Fjädrar blir en dialogisk text med litteraturteoretiska och psykoanalytiska reflektionsytor så uppstår något intressant”, skriver Cecilia Persson.
