HOTFULL. “Jag vet inte om jag vill kalla filmen en skräckfilm men den är full av våld och den genomsyras av en hotfull stämning,” skriver Charlotte Wiberg som sett Julia Ducournaus film Titane.
Vi har sett människor som älskar bilar lite för mycket förut. Jag tänker på David Cronenbergs Crash från 1996, där det noga räknat är våldet i sammanstötningen mellan bilar som är föremål för en erotisk kult. Alexia, huvudpersonen i Julia Ducournaus Titane, älskar bilar på ett lite annat plan. Som barn är hon med om en bilolycka och får en titanplatta inplanterad i huvudet. Sedan dess är hon ett med bilen, på ett erotiskt, känslomässigt, symbiotiskt plan.
Olycksscenen inleder filmen. Det är en scen som visar en faders irritation på en dotter som hummar entonigt, allt högre som fadern skruvar upp musiken för att slippa höra, och när hon sedan börjar sparka på framsätet är olyckan ett faktum. Är Alexia någon form av autist? Hur det än är med den saken är fadern inte kärleksfull. Den vuxna Alexia som vi sedan träffar har tatueringen ”Love is a dog from hell” mellan brösten och bor fortfarande hemma samtidigt som hon arbetar som erotisk dansös. Det är just bilar vi får se henne och hennes kollegor dansa på och stryka sig mot. Efteråt kommer ett fan fram till henne och kräver att få både en autograf och en puss. När han fullständigt kränker hennes gränser dödar hon honom. Med lätthet. Detta är, nämligen, vad hon gör. Dödar människor och älskar med bilar.
Julia Ducournaus filmkonst är gränslös. Hennes debut Raw var en skräckfilm med kannibaltema som på riktigt (jag avfärdade det först som någon slags publicitetsstunt) fick människor att spy. Samma starka krafter som i Titane var i rörelse; begär, sexualitet, familj och svårigheten i att hitta tillhörighet och en egen identitet samtidigt. Även Titane rubriceras ofta som en skräckfilm, men trots det starka body horror-anslaget är jag mer tveksam till om rubriken egentligen passar. Filmen är som en Bildungsroman där utgångsläget är ett av fullständig missanpassning. Som ett annat Frankensteins monster rusar Alexia fram genom världen, på flykt men också på jakt efter tillhörighet. Händelseförloppet är så absurt att jag kommer att tänka på olika typer av fan fiction, eller rättare sagt som jag föreställer mig olika typer av fan fiction, där genus och begärsmönster är ting att öppet vrida och vända på. Här finns också ett vidöppet oidipalt tema som åtminstone för mig som svensk filmkritiker känns som en fräsch återkomst av något gammalt och fördolt.
För även om Alexia verkar oförmögen att älska eller ens kommunicera med andra människor så är kärleken uppenbarligen något som besvärar henne, it’s dogging her, och den kommer slutligen till henne på det kanske mest oväntade tänkbara sätt (i filmens logik mer oväntat än i form av en bil).
Nej, jag vet inte om jag vill kalla filmen en skräckfilm men den är full av våld och den genomsyras av en hotfull stämning. Ducournau har tagit French extreme-trenden från tidigt 2000-tal (Martyrs (Laugier, 2008), Inside (Maury/Bustillo, 2007) Calvaire: The Ordeal (Du Weltz/Lucas, 2004) och här gjort den till något tjusigare. Filmen är fantastiskt visuellt genomarbetad med foto av Ruben Impens och den barockinspirerade musiken av Jim Williams. Även låtvalet är kongenialt, med bidrag av bland andra The Kills och The Zombies. Jag kommer också att tänka på Jean-Jacques Beineix udda franska åttiotalshits som Diva och Betty Blue, men Titane är en betydligt större utmaning för publiken och har något som saknades i Beineixs filmer: nämligen substans.
charlotte.wiberg@opulens.se
