VINTERSAGA. ”Vi behöver inte fler nedlåtande filmporträtt av den ”lilla människan”. Sådana finns det tillräckligt av redan,” skriver Charlotte Wiberg om den Guldbaggenominerade filmen.
Det är ganska enkelt att få människor att framstå som små och sorgliga figurer. Man behöver bara filma dem utifrån en tydlig distans, i hel- eller halvfigur, omgärda dem med tomhet eller en monoton miljö, låta dem säga saker som är lite töntiga eller lagom meningslösa och klichéartade och gärna stå stilla och posera framför kameran med nollställt eller dystert ansikte och i oglamorös eller lite löjeväckande klädsel.
Guldbaggenominerad
Detta är vad dokumentärfilmaren Carl Olsson gör i filmen Vintersaga, som bygger på Ted Ströms låt med samma titel. Ni vet den där med vemodet som rullar in och en isande gråkall vind. En text som gör små sorgliga nedslag på olika platser i Sverige där folk är ensamma, överdoserar och har det allmänt kasst. Filmen blev Guldbaggenominerad (men vann inte) och lyfts nu fram av SVT.
“Vintersaga” – inofficiell nationalsång
Både låten och filmen har kopplats ihop med nationalkänsla, ett uttryck för en svensk folksjäl. I en dokumentär i P2 kallas Ted Ströms låt för en inofficiell nationalsång. Så har den också spelats in av den högernationalistiska gruppen Ultima Thule.
Det ska dock sägas att den nation som filmen visar är en inkluderande sådan, och att den inte har något gemensamt med SD eller annan nationalromantik.
En av de situationer filmen skildrar är en grupp rojalister som firar Karldagen, och de skildras allt annat än romantiskt. Snarare kan man säga att de förlöjligas, genom falskspel på piano och en kvinnas gälla, oljuva återgivning av nationalsången.
Men det är ju just det. Vad är det vi alla är inkluderade i här egentligen? Ja, just i att vara lite löjliga. Hjälplösa. Patetiska. Små människor. Meningslösa. Eller direkt tragiska.
Influerad av Roy Andersson
Carl Olsson är starkt influerad av Roy Andersson och visar människor på precis samma distanserade sätt.
Jag för min del är inte särskilt förtjust i det greppet eftersom det ställer oss i publiken i en mental von oben-position gentemot dem som visas på duken. Och det blir ju etter värre när det är fråga om en dokumentär, med tanke på de sanningsanspråk som är underförstådda för en stor del av publiken.
Metagreppen i “Vintersaga”
Olsson använder sig visserligen av ett metagrepp, visar filmaffischer för Vintersaga i själva filmen, och vid ett tillfälle till och med en hel publik, sedd bakifrån, som sitter och tittar på den i en biograf – vi ser oss själva! Vi är alla inkluderade i det kollektiv filmen visar. Men vi har inte tillfrågats om samtycke.
Allusioner på texten till låten “Vintersaga”
De situationer som sångtexten skildrar återkommer eller alluderas till i filmen. Någon åker sparkstötting – ”en gumma på en spark”.
En ensam lastbilschaufför försöker föra ett samtal med sin mamma medan hon kör fram i snölandskapet – ”En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran”.
Ett par missbrukare som sitter på en bänk i en tunnelbanestation – ”En överdos på Skärholmens station”. Och så vidare.
Det är ingen perfekt överlappning men i stort sett är Vintersaga alltså en filmatisering av en låttext, vilket är originellt. Men själva låten fattas.
Vi ser till exempel bara under lång tid en person som verkar äldre köra spark längs en vintrig väg. Vi ser hen bakifrån. Det är en helt neutral scen i sig. Men det är monotont och trist att titta på.
Många tråkiga scener
Många av filmens scener är snarast tråkiga och sammanhangslösa. Det finns ingen anledning att se dem som dystra i sig. Det som gör dem sorgliga är det större sammanhang de befinner sig i. De målas i grått.
Mot slutet av filmen spelas en tragisk Puccini-aria som blir en ironisk kontrast mot vad som visas på duken, och understryker hur patetiskt det är.
Helt plötsligt får man se ett par som knullar i vad som ser ut som ett hotellrum. Det kanske ska motsvara låtens: ”Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen / Kärleken går på billigt vin”.
Nästa gång vi ser paret är de fortfarande nakna men orörliga och tittar på oss med dystra blickar. Jag vet inte vad detta är för par och varför de har låtit sig skildras så intimt men samtidigt patetiskt. Men min känsla är att deras värdighet kränks och att de ställs ut som ömkansvärda figurer.
Närmare bestämt känner jag egentligen så om alla som visas i filmen. Det blir bara så väldigt explicit när det gäller det knullande paret.
Kitschigt endimensionellt
De flesta som figurerar i filmen blir till kitschigt endimensionella gestalter i en skillingtrycksschlager.
Några medverkande går dock egentligen emot filmens tendens, som ett par kul tjejer som pratar om rymden. De är inga exempel på någon föregiven vemodig svensk folksjäl.
Det finns naturligtvis egentligen inte heller någon folksjäl, bara en föreställning om en sådan, en föreställning som aktivt byggs upp, inte återspeglar något existerande.
Carl Olssons och Ted Ströms Sverigebilder är förstås mer sympatiska än dagens gängse högernationalistiska, och jag skulle nog inte protestera om vår högstämda nationalsång skulle bytas ut mot ”Vintersaga”. Varför inte?
Men vi behöver inte fler nedlåtande filmporträtt av den ”lilla människan”. Sådana finns det tillräckligt av redan.
charlotte.wiberg@opulens.se
