FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.
Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?
Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.
Varför var alla så lojala mot Galliano?
I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.
Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.
John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.
Neddykning i Gallianos fall
Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.
Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.
Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.
Galliano och antisemitismen
Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.
En produktplacering?
Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.
charlotte.wiberg@opulens.se
