FEMINISM. Den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt, skriver Charlotte Wiberg.
En av förra årets mest sevärda serier var utan tvekan HBO:s “Mrs. America”, som följde andra vågens feminism och dess försök att införa ERA, Equal Rights Amendment, i den amerikanska konstitutionen genom att fokusera på motståndarlaget, lett av konservativa Phyllis Schlafly. Hon spelas briljant av Cate Blanchett som en tragisk isdrottning vars antifeminism må ha vunnit spelet tillfälligt men i slutändan håller henne själv och hennes kvinnliga medkämpar fast i självsnickrade burar som aldrig kommer öppnas av de män de frivilligt gett makten.
Trots att serien utspelar sig under åren 1971 till 1980 är den högaktuell. Den har blivit än mer aktuell sedan Joe Bidens vinst över Donald Trump. Sedan 38 stater faktiskt ratificerat ERA finns det nu en reell chans att tillägget faktiskt kommer att gå igenom. Dagens motståndare skjuter i princip in sig på vad det innebär för aborträtten medan förespråkare snarast tonar ner den frågan. Men det populärkulturella intresset för andra vågens feminism visar nog på en längtan efter högljudd frispråkighet, en återgång till en radikalism som inte skäms för sig eller ständigt försöker parera den aggressiva högerns attacker.
Phyllis Schlafly dog 2016 efter att ha skrivit en bok som hyllade Donald Trump. En av hennes främsta antagonister, Gloria Steinem (som i serien gestaltas väl av Rose Byrne) är nu 86 år gammal men fortfarande aktiv i kampen för ERA och den feministiska rörelsen generellt. Hon är ämnet för en biografisk hyllningsfilm, “The Glorias” av Julie Taymor som blev tillgänglig som hyrfilm förra månaden. Jag önskar att jag kunde vara lika entusiastisk för filmen som Michael Tapper var i Sydsvenskan när han gav den en fyra i betyg (Sydsvenskan 26/1) och skyllde det låga imdb-betyget på en kampanj av feministhatare. Men så lågt är betyget inte (5,4) och tyvärr är det nog många som liksom jag på riktigt tycker att filmen är tråkig: bombastisk, övertydlig, alltför heroiserande.
Just den scen som Tapper lyfter fram som briljant, till exempel, där Gloria i olika åldrar (”The Glorias”, alltså) i ett fantasinummer virvlar runt som The Wicked Witch of the East i olika skrämmande sexiga, aggressiva och respektlösa poser som driver en manlig tv-utfrågare med madonna-horakomplex till vansinne tycker jag snarare är ett ögonblick av cringe, något som kanske kunnat vara fräscht provocerande för flera årtionden sedan men mest ter sig pinsamt i dag. Det krossar mitt hjärta att just Julie Taymor, som slog filmvärlden (eller åtminstone mig) med häpnad med sin adaption av den extremt blodiga Shakespearepjäsen “Titus” 1999 nu misslyckas så fatalt med sin film om just Gloria Steinem. En kvinna värd att hylla, men kanske inte på ett sätt som för tankarna till DDR-filmer som försöker vara konstnärliga och förmänskliga politiska förebilder men bara inte kan låta bli att ändå göra dem alltför perfekta och i stället suger livet ur sina subjekt.
Även om enstaka konflikter inom feminismen framkommer i “Mrs. America” och “The Glorias” – främst i formen av Betty Friedan som porträtteras som en ganska bråkig typ, en moder till rörelsen genom boken “Den feminina mystiken” som kom ut på engelska redan 1963 och hade enormt inflytande – en moder som revolterade mot sina döttrar och deras självständighet – så är bilden i det stora hela en entusiasmerande bild av systerskap. Detsamma gäller Netflixdokumentären “Feminister: Hur tänkte de?” Här ses feminismen, som framgår av titeln, närmast som specifikt tillhörande sjuttiotalet och, som regissören Johanna Demetrakas säger i filmen, ”this one hour when women took responsibility for themselves”. Även om yngre feminister framträder är sjuttiotalet ett ideal, som vi bör komma tillbaka till. Sent i filmen berättar så plötsligt Margaret Prescod, en svart aktivist, att hennes mikrofon stängdes av under den stora kongressen för ERA 1977, då hon ville tala om tvångssteriliseringar av svarta och puertoricanska kvinnor. En chock. Nej, den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt.
charlotte.wiberg@opulens.se
