FILM. Christoffer Andersson har sett en aktuell skräckfilm med Nicolas Cage i huvudrollen. Kameraarbetet är livfullt och klippningen förbluffande bra. Men ändå är resultatet inte särskilt övertygande, enligt vår recensent.
Nicolas Cage har gjort en rad filmer som i och för sig har varit relativt sevärda. Men den här gången har han gått för långt. Willy’s Wonderland (2021) tycks, åtminstone i mina ögon, vara ett förlorat vad för vilken skådespelare som helst: en hemsökt gammal nöjespark där stora dockor kommer till liv och mördar folk. Det gör mig minst sagt konfunderad att han var så mån om detta manus att han själv valde att producera.
Cage spelar en tystlåten man på genomresa som kör på en spikmatta och får punktering. Han luras till att arbeta av kostnaden för reparationen genom att ta jobbet som vaktmästare på nöjesparken. Han vet naturligtvis ingenting om vad som har hänt där inne. Å andra sidan vet ingen att Nicolas Cages rollfigur saknar förmåga att känna skräck.
Det är en alltigenom löjeväckande berättelse om skräck, hjältemod och trosföreställningar, som når sin kulmen när en slagsmålsscen ackompanjeras av ”huvud, axlar, knä och tå”-visan. Filmiskt är den förvisso kreativ: kameraarbetet livfullt, ibland hektiskt; manus välskrivet: dramaturgin varsamt broderad i tydliga sekvenser och klippt med förbluffande fingertoppskänsla. Med det sagt visualiseras en spänning som i kontrast till berättelsen och musiken blir… befriande?
Och naturligtvis bjuds publiken på ett stycke klassisk hyperaktivitet à la Nicolas Cage när han improviserar en dans vid flipperspelsmaskinen. Det är väl inte som på yngre dar, men tillräckligt för att man ska känna sig någorlunda hemma.
Enligt regissören Kevin Lewis är Nicolas Cages karaktär baserad på Clint Eastwoods stenhårda prestation i Pale Rider (1985) och berättelsen inspirerad av Killer Clowns from Outer Space (1988). Vem hade kunnat ana att den soppan skulle bli Willy’s Wonderland?
info@opulens.se
