Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. “Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års påtvingad isolering. Men Pixars spin-off testar tålamodet och kämpar för att hitta äventyrskänslan från den kända “Toy story”-serien.

Visst börjar det ganska bra. Rymdjägaren Buzz Lightyear och hans partner Hawthorne är ute på uppdrag på en planet som visar sig vara ogästvänlig. Arga människoätande rankor försöker svälja dem levande. De lyckas till slut få i gång ett rymdskepp och planerar att återvända till sin hemplanet.

Buzz jobbar hårt för att uppnå ljushastighet med sin rymdfärja. Problemet är att varje försök att “kasta lasso runt solen” får hans vänner nere på planeten att åldras flera år, medan Buzz förblir evigt ung.

Hawthorne, en svart lesbisk kvinna (en rollfigur som har gjort att filmen förbjudits i 14 länder) hinner få både barn och barnbarn medan Buzz (en parodi på en amerikansk vit idealman, med massivt käkparti) harvar på ensam för att hitta ett sätt för människorna att resa vidare.

En dag läggs rymdprogrammet ned. En lasersköld har konstruerats som håller all utomjordisk ohyra borta från människorna på marken. Det är som en halvlyckad metafor för covid-lockdown, där utforskarlustan ska kvävas i sin linda och få människan att acceptera sin plats inomhus. Men Buzz vägrar att acceptera faktum och tillsammans med sin robotkatt Sox ger han sig ut för att trotsa både människornas och fysikens lagar.

Fans av “Toy story”-serien minns förstås Buzz som en av alla leksaker som kom till liv i människopojken Andys leksakslåda. Allra första gången 1995.

Premissen i “Lightyear” är tydligen att leksaken var baserad på Andys favoritfilm – den publiken nu får sig serverad 2022.

Andy måste ha haft rätt kass filmsmak. “Lightyear” är alldeles för tunn och utdragen för att vara minnesvärd. Det blir visserligen en hel del kvicka skämt mellan de fantasieggande höghastighetsturerna ute i rymden, men efter första timmen är konturerna i dramaturgin för porösa. Ett extra långt hopp i tiden tussar ihop Buzz med ett gäng amatörer från hemvärnet som ska hjälpa honom att hitta sin inre motivation, och samtidigt förmedla en rätt banal lärdom om att “jobba tillsammans med andra”.

Synd på en film som började med att hylla individens äventyrslusta. Den stora bristen är den på en ordentlig skurk och konflikt, då ansiktslösa robotar vittnar om rejäl slapphet från manusförfattarna. “Lightyear” är ett onödigt och oinspirerat rymdäventyr från det annars så pålitliga filmbolaget Pixar.

Kristoffer Viita/TT