FILMFESTIVAL. Berlin Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer och vilka filmer som belönades med de främsta priserna.
Midnatt i Berlin, torsdag kväll, på biografen Zoo Palast mitt i Berlin. Dokumentärfilmen Was bleibt, i regi av Clarissa Thieme, har precis visats och en livfull diskussion äger rum mellan publik och regissör. Diskussionen handlar om att finna ett annat sätt att se på kriget i Bosnien, 25 år efteråt. I filmen reser regissören runt i Bosnien. Det är många stora stillbilder av hus, det är bilder på stadsdelar från Thiemes förra film, som gjordes strax efter krigsslutet. Nu står regissören på samma plats igen för att diskutera med människor om vad som har hänt i deras stad efter kriget. Det är en film full av röster som ivrigt talar, det är viktiga samtal, men vi ser inga ansikten. Filmen exploaterar inte krigets offer/efterlevande, utan ger oss i publiken ett nytt perspektiv på kriget, vars sår ännu skapar sorg och smärta.
Det är utmärkande för Berlins filmfestival att visa annorlunda film och att föra en bra diskussion efteråt, även om det är sent på kvällen.
I år firar Berlinfestivalen/ Internationale Filmfestspiele Berlin sjuttio år med ny organisering, fler nya program och två nya festivalchefer, Carlo Chatrian och Mariette Rissbeek. Dock blev invigningen av Berlinale oväntat allvarlig eftersom de två talarna, kulturministern Monika Grutters och Berlins borgmästare Michael Muller, påtalade det dåd som inträffade dagen innan i den tyska staden Harnau. Berlinale står för “tolerans, respekt och gästfrihet, emot våld och rasism”, talet fick hela publiken på den jättelika biografen vid Marlene Dietrich-platz (nära Potsdamer Platz, där Berlinmuren öppnades 1989) att resa sig upp i respekt. Därefter visades invigningsfilmen My Salinger Years i regi av Philippe Faladeu. Filmen handlar om en berömd författares bolag där en stark kvinna, spelad av Sigourney Weaver, har kontroll på det mesta (såsom författarens relation till sina fans). En ung tjej anställs för att ha koll på läget, hon drömmer själv om att bli författare – en outsider, som så många andra huvudroller i det officiella tävlingsprogrammet.
Den brasilianska The Intruder i regi av Natalia Meta handlar om en ung sångerska som upplever att någon försöker ta sig in i hennes liv/identitet – hon hamnar själv utanför teatergruppen. En tredje outsider-film är Hidden Away, om det barn som övergivits av sina föräldrar, i ett gränsland (fysiskt och mentalt) mellan Schweiz och Italien. Det är början av 1900-talet, ett outhärdligt liv, men den ensamme mannen blir sen en erkänd konstnär. Det är en sann historia där skådespelaren Elio Germano är suverän som den introverte och smått galne mannen. Germano äger sin roll, med smärtsam kraft, och vann Silverbjörnen (i lördags kväll) för Bästa manliga roll. Helt rätt val.
First Cow, i regi av Kelly Reichard, utspelas i ett fattigt Amerika, under 1820-talet, där två outsiders, en kock och en immigrant från Kina, blir vänner. De börjar baka och sälja bröd, de tjuvmjölkar landsbygdens enda ko. Det är ett sofistikerat porträtt av en tidsanda i Amerika (före den välorganiserade kapitalismen), dit folk kom för att uppfylla sina drömmar. Det är en film om vänskap, med svart humor. Liknande idé finns i Berlin Alexanderplatz av Burhan Qurbani, en tysk-afghansk regissör. Filmen är en uppdaterad version av Alfred Döblins berömda roman från 1929. I boken följer man en flyktings spår från Guinea Bissau till Berlin, där han kämpar för att överleva. Han, Francis, möter en charmig djävul som tjänar pengar på knarkhandel, Francis hamnar där han inte vill.
En speciell scen är då Francis, på perfekt tyska, talar till en grupp nyanlända i Berlin. Francis berättar hur han har lyckats, “Ich bin Deutschland!” och alla gapskrattar – att en flykting definierar sig så – storslaget. Berlin Alexanderplatz är en av de bästa filmerna i tävlingen, men den sista delen av den tre timmar långa filmen flippar ut i sin lust att exploatera det “dekadenta” Berlin – långt från Fassbinders film.
DAU. Natasha, tysk-rysk film i regi av Ilya Khrhanovskiy och Jekaterina Oertel om DAU art project (ett konstprojekt som filmats 2010), om en storskalig simulation av Stalins totalitära system, som följer de två servitriserna Olga och Natasha i deras arbete i kantinen för det hemliga sovjetiska forskningsinstitutet. Mellan fiktion och realism skildras diktaturens kärna, maximalt initierat.
Iranska There Is No Evil i regi av Mohammad Rasouf (150 minuter lång) är en film i fyra berättelser om moral och dödsstraff. Filmen börjar med berättelsen om en ung soldat som får order om att utföra en avrättning, för första gången, i det fängelse han arbetar i. Han vägrar, av moraliska skäl. Han diskuterar det med sina kollegor, det som sägs kan vara förbjudet att säga i landet, det är att göra uppror mot lagen. Det är en stark film, konsekvent berättad med bra skådespelare som skapar autenticitet.
There Is No Evil vann Guldbjörnen för Bästa Film på den 70:e Berlinfilmfestivalen, tvärtemot åsikten hos den journalistjury vars betyg tidskriften Screen publicerat dag för dag i Berlin. Det är ett utmärkt val. Det är en film som konsekvent vill diskutera existentiella frågor om moral, sanning, vad ett människas liv är värt, och detta på ett engagerat sätt. Ett bra slut på årets filmfestival där dock inte förekommit så mycket diskussioner som det annars brukar vara här i Berlin.
Silverbjörnen Juryns Stora Pris gick till amerikanska Never Rarely Sometimes Always i regi av Eliza Hittman, ett drama som följer en gravid 17-åring som inte kan få laglig abort i hemstaten Pennsylvania utan söker sig i hemlighet till New York. Relationen i Never Rarely Sometimes Always mellan skådespelaren och filmkameran i extremt nära kontakt, ser ut som dogmafilm med livfull handkamera och andlös närvaro.
Silverbjörn för Bästa Regi fick regissören Hong Sangsoo för sin The Woman Who Ran, en sparsmakad strikt berättelse med diskret undertext. Tyska skådespelaren Paula Beer fick Silverbjörnen för Bästa Kvinnliga Skådespelare i Christian Petzolds Undine, där hon spelar en gåtfull kvinna mellan myt och verklighet. Beer är övertygande i sin svåra roll, en av Petzolds mer aparta filmer. För det utsökta konstnärliga filmfotot i rysk-tyska filmen DAU, Natasha fick Jurgen Jurgen en Silverbjörn, välförtjänt.
Detta var några av de främsta priserna på den 70:e Berlinale, den största A-filmfestivalen efter Cannes. Det är dessutom världens största publikfilmfestival, där det hade sålts 272 000 biljetter på den 6:e dagen av festivalen – det är 20 000 fler än förra året. Det märks här i Berlin att festivalen tycks vara allas angelägenhet. I år är det med sju kvinnliga regissörer i det officiella tävlingsprogrammet, vilket aldrig har hänt i Cannes (trots att Al Pacino har gått i högklackat på röda mattan som protest mot frånvaron av kvinnliga regissörer). Berlinfilmfestivalen med sitt mångfacetterade program av olika slags filmer är en plats för yttrandefrihet.
info@opulens.se
