Lysande ”Irakisk Kristus”

Scen & film.
Irakisk Kristus 2021. Fr v till h: Kardo Mirza, Otto Hargne, Hanna Edh (med pistolen). (Foto: Jens Sethzman)

GALEASEN. Irakisk Kristus är en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Galeasens allra bästa genom tiderna, skriver Lena S Karlsson.

Irakisk Kristus av Hassan Blasim
Teater Galeasen, Stockholm

Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Teater Galeasen, Stockholm. Dramatisering Lucas Svensson. Regi Natalie Ringler. Ljus Jens Sethzman. Kostym Matilda Hyttsten. Rum Johanna Mårtensson. Koreograf Ossi Niskala. Musik Pelle Ossler / Mikael Nilzén. Ljudbild Micke Nilzén / Tanya Byrne. Medverkande på scenen: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Hanna Edh, Otto Hargne, Åsa Persson, Kardo Mirza, Cecilia Nilsson,  Freddy Åsblom, John Grahl (praktikant).

Som Opulens tidigare uppmärksammat gick årets Thaliapris till regissören Natalie Ringler. Juryns motivering löd: ”Natalie Ringlers omtalade uppsättningar på Teater Galeasen borrar i smärtsamma frågor om hur våld, rädsla och längtan präglar oss. ’Vår klass’ 2013 var en milstolpe, och hon har fortsatt att skapa fantastisk ensembleteater med djärv energi som drabbar både kropp och intellekt.” Bättre kan det inte sägas.

De omisskännliga kvaliteter Natalie Ringler besitter är också tydlig i Irakisk Kristus som fick sin urpremiär 2020, en föreställning som stängdes tre dagar efter premiär på grund av coronan. Irakisk Kristus i Galeasens tappning baserar sig på Hassan Blasims novellsamling som kom i svensk översättning 2015. Novellsamlingen innehöll många nydanande berättelser med inslag av magisk realism, delvis inspirerade av Kafka samt den arabiska sagoskatten som vann läsare världen över. Författaren bor sedan 2004 i Finland och Irakisk Kristus gjorde honom i ett slag till arabvärldens mest betydande författare.

Att göra en scenföreställning av detta stoff var ett initiativ från Galeasen, och uppdraget att göra en scenisk version gick till dramatikern Lucas Svensson i sambete med Natalie Ringler. Ur denna slösande rika samling av noveller har Lucas Svensson vaskat fram ett slags scenisk helhet, ett flöde och ett konglomerat av texter där irakier möts i hemlandet och i den irakiska diasporans Helsingfors.

Kring Blasims alter ego, som i Galeasens uppsättning spelas av Kardo Mirza, samlas trasiga människor stigmatiserade av krigets fasor, såväl irakier som figurer ur hans noveller. Blasim sitter i sin stol, läser Kafka i olika översättningar medan han bedövar sig med alkohol och utflippade fantasier om sitt liv nu och förr. När han inte har en dialog med sin psykiater, Blasim umgås med en annan irakier, en person ur ”Irakisk Kristus” som kallas Carlos Funentes för att få en annan identitet, ett arabiskt namn kan ge obehagliga problem i västvärlden. Här möter vi också krigets bödlar och offer, IS-krigare och jihadister. Men också ett vardagsvåld som scenen med pojken som anklagas för att ha puttat sin lillebror i en oövertäckt latrinbrunn och som tvingas äta avföring som straff.

Överhuvudtaget möts människor i Irakisk Kristus vars liv har förgiftats av krig, förföljelser, religiös fanatism och fattigdom. Men det finns de som trots allt försöker leva ett anständigt liv och förverkliga sina drömmar och livsmål, som kvinnan som drömmer om att öppna en restaurang, med enbart kebab på menyn för att tillfredsställa de förväntningar man har på irakier i den nya landet, och en uppstoppad kamel som dragplåster.

Alla scenbyten sker blixtsnabbt på ett scengolv fyllt av spegelskärvor, ett grepp som inte enbart handlar om krigets förstörelse utan också syftar på ett citat från 1200-talspoeten Rumis strof att ”sanningen är som en stor spegel som har ramlat ner från himlen, krossats och gått i tusen bitar. Alla äger en ytterst liten del av den, men alla tror att deras bit är hela spegeln”. Ljuset och dimman som sprids i lokalen understryker kongenialt föreställningens snabba kast mellan dröm- och mardröm, här möts självmordsbombare, våldtäktsmän, dödssjuka, betraktade av ett paraplydrinkande par i solgula badkläder.

Det kan kanske verka som att föreställningen skulle vara fri från humor, vilket är allt annat sant. Ett sådant element är de många hundarna som ibland är destruktiva, de dräglar och luktar varandra och människor på de mest opassande ställen, kopulerar och gläfser uppkäftigt när de får någon som helst uppmuntran.

Natalie Ringler bemästrar scenrummet suveränt och ger skådespelarna en frihet och möjlighet att med stark intensitet tolka texten. Hon har lyckats att av fascinerande detta stoff åstadkomma en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Galeasens allra bästa genom tiderna.

Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Teater Galeasen, Stockholm. Dramatisering Lucas Svensson. Regi Natalie Ringler. Ljus Jens Sethzman. Kostym Matilda Hyttsten. Rum Johanna Mårtensson. Koreograf Ossi Niskala. Musik Pelle Ossler / Mikael Nilzén. Ljudbild Micke Nilzén / Tanya Byrne. Medverkande på scenen: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Hanna Edh, Otto Hargne, Åsa Persson, Kardo Mirza, Cecilia Nilsson,  Freddy Åsblom, John Grahl (praktikant).
LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års
0 0kr