SKOLMASSAKER. Charlotte Wiberg har sett den Netflix-aktuella israeliska tv-serien Black Space som skildrar en skolmassaker där mördarna är maskerade och hur en snut som går sin egen väg försöker lösa fallet.
Skolmassakrer förknippas ju oftast med USA, även om de ägt rum i väldigt många olika länder. I Israel har de två skolskjutningar som ägt rum varit terroristattacker som alltså inte faller in under vad vi förknippar med begreppet: att en eller flera elever, oftast med någon form av hämndmotiv, är förövare. När den israeliska serien Black Space skildrar en skolmassaker och låter den äga rum på Yom HaZikaron, dagen då landet firar fallna i krig eller på grund av terror, så faller polisens misstankar direkt på palestinska arbetare som antas ha terrorkopplingar. Men den hårde, hjälteförklarade snuten Davidi misstänker att saken inte är så enkel – och den visar sig också vara tämligen komplicerad. Inledningens fasad med en godhjärtad och engagerad rektor för välartade elever rivs ner snabbt, men sedan tar det tid innan elevernas masker lyfts bort.
Mördarna bär skrämmande, eleganta masker i form av enhörningsdödskallar. Motivet med olika former av masker och inte minst djurmasker (som de här får räknas som även om det handlar om fantasidjur) är starkt inom 2000-talets skräckfilm, inte minst sedan Adam Wingards You’re Next från 2011, och var det även innan förstås inom slasher-genren. På nätet kurserar en flora av spännande gamla fotografier på amerikanska barn i inspirerande Halloweenmasker som tveklöst influerat många, inte bara amerikanska filmer och serier. I Black Space utvidgas temat med masker i slutet av serien då alla elever bär masker på en skolfest. Det gör dem än mer främmande och oåtkomliga. Även om detta inte är en skräckserie i gängse mening hjälper detta inslag till att skapa en skrämmande stämning omkring ungdomarna och deras liv.
För polisen Davidi, som befinner sig i ett tillstånd av motreaktion beträffande sin frus graviditet, som han inte valt, påminner eleverna om hans egen ungdom och dess trauma men gestaltar också någon slags obegriplighet, en orelaterbar verklighet han är rädd att släppa ut ett barn i. Själva titeln refererar till en app som ungdomarna använder för att kommunicera med varandra, en app som tillåter dem att undvika omgivningens uppmärksamhet i andra sociala medier. I den svarta rymden, ett område bortom de vuxnas och samhällets kontroll, talar de ostört med varandra. Davidis cyberspanande kollega hjälper honom att få tillgång till deras kommunikation men även om han kan läsa deras meddelanden kan han inte avkoda dem. Betecknande nog är han också halvblind. På grund av en brutal misshandel under hans egen skolgång – på just den skola där massakern ägt rum – har han förlorat sitt ena öga.
Black Space är kanske 50 procent klichéer (snuten som går sin egen väg och på grund av sitt arbete och sig själv har problem i sitt förhållande; skolans tvålfagre men sadistiske Mr Popular; den alkoholiserade välbärgade modern som vinpimplar i soffan nätterna igenom och inte håller koll på sina barn) och 50 procent originalitet – men den är också en spännande historia. Det finns inslag som känns mindre trovärdiga, till exempel vad gäller kommunikationen mellan gärningspersonerna, men det går att fästa större eller mindre vikt vid. Jag fäster mindre vikt. Serien är inget mästerverk – men jag gillar den ändå.
charlotte.wiberg@opulens.se
