DOKUMENTÄR. Av Jan Myrdal kan vi lära oss en tillbakalutad distans till livsfrågorna, hävdar Gunnar Lundin som sett dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död.
I väntan på Jan Myrdals död
Regi: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Visas på SVT Play
Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet.
Men en poet undrar: Finns inte andra motspelare? Om tillvaron krymper, finns inte den stundom daggfriska reduktionen lusten till bildning kvar – starkare, mer inriktad? Nyfikenheten – inom oss finns ju alltid en annan som betraktar – morgondagens sol och erfarenhet.
En annan liemannens counterpart är medkänslan och vänskapen, ja även den gemenskap som kan uppstå mellan vårdare och patient. Ännu några timmar, sedan game over!
Lasse Diding, den röde hotellmiljonären som räddat Jan Myrdals bibliotek och givit honom en fristad i Varberg: ”Utan skrivande är Jan Myrdal ingenting.” – ”En individualist och egoist.” – ”Han kan inte lyssna på andra.” Bortskämd som den som alltid fått sin vilja fram.
Diding hade i sin första senpubertala medvetenhet, vår andra tillblivelse, sett Jan Myrdal som vägvisaren. I söndagskrönikorna i Aftonbladet fanns den djupa källan för en törstande. Inför varje ny Skriftställning stod han tidigt på morgonen utanför bokhandeln som en tonåring utanför ett biljettkontor. En filosof eller en politiker som Olof Palme får inte sådana brinnande lärjungar. Jan Myrdal är konstnär. Diktare. Med språket går han ner till inte perceptionen av en teori utan till vardagsverkligheten. Skär, bänder, berättar, bildar, så att det känns i hela kroppen för en ung människa i sin andra tillblivelse.
Och så har Jan Myrdal fortsatt i en dubbelhet: dels som maoistisk (och så vidare) analytiker – gärna dånande ur en kateder – dels som subjektiv diktare. Kanske är det bara det senare som kommer att överleva.
Hade Jan Myrdal förmått skriva dessa saker om han inte ställt in sig på skapande? Var inte Almqvist, Vilhelm Ekelund också ordinärt mänskligt sett ensamma, utan vänner? Men hur många ensamma, och ensam är på ett sätt varje människa, har de inte i depression och mörker gett en tesked ord som fått ljuset att återkomma?
Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.
Nu skulle jag inflika något om politiska ställningstaganden. Det gör jag inte. Inte här.
Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller. Que sais-je? Vad vet jag?
info@opulens.se
