Konsten att utmana fördomar

Scen & film
Foto: Elin Berge

EGEN TALAN.  Visst skulle det gå att göra en föreställning som skildrar religiöst och patriarkaliskt förtryck. Svenska hijabis är inte en sådan föreställning, men det betyder inte att den är feg.

De flesta har säkert hört Olof Palmes radiotal om fördomar från 1965. Det fick förnyad aktualitet runt millennieskiftet när Latin Kings tog med det i en tonsatt version på albumet Mitt kvarter. Även om det gått 18 år sedan dess går det inte att bortse från relevansen i Palmes ord om att fördomen alltid ligger på lur, även i ett upplyst samhälle.

Nu i mars ska SVT visa en pjäs som verkligen utmanar fördomar. Jag tänker på Svenska hijabis av America Vera-Zavala. Den hade premiär på Dramatens separata scen Elverket för två år sedan och fick då ett blandat mottagande.

Kvinnorna i pjäsen, Benin Al-Najjar, Maryam Dinar, Ruhani, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour, spelar sig själva. Trots skiftande erfarenheter och bakgrunder har de alla en sak gemensamt: de bär slöja.

Det förekommer inte helt förvånande Frantz Fanon-citat i föreställningen. De ligger helt i linje med Fanons idé om att den som är förtryckt måste sluta se på sig själv med förtryckarens blick. Samtidigt konstateras det, vilket kan tyckas lite ironiskt, att ”Fanon var inte alltid så bra på det där med genus”.

Med det sagt så undviks i föreställningen vissa problemställningar kring kvinnoförtryck. Det har förekommit kritik mot detta och Karin Olsson i Expressen gick till och med så långt att hon stämplade Svenska hijabis som en ”feg pjäs”. Det ska dock sägas att den kritiken riktades mot America Vera-Zavala och inte mot kvinnorna på scenen, som berömdes för sitt ”otroliga mod”.

Givetvis har America Vera-Zavala gjort ett val i det att hon letat efter kvinnor med specifika berättelser som gäckar diverse schablonuppfattningar om vad det innebär att vara kvinna och muslim. Och visst skulle det gå att göra en föreställning som siktar in sig på att skildra religiöst och patriarkaliskt förtryck. Men det är, som jag ser det, inte per automatik fegt att välja bort det alternativet. Förr eller senare kommer sannolikt någon att göra en sådan pjäs också.

Svenska hijabis är en stram och stiliserad föreställning, där Paloma Madrids koreografi och ljussättning är starkt bidragande faktorer för helhetsintrycket. Som jag ser det har denna dramatisering av olika berättelser sin främsta tillgång i att kvinnorna på scenen får föra sin egen talan och att den ger plats åt deras egna ord. Det är definitivt inte fråga om någon plakat- eller budskapsteater, även om viljan att slå hål på fördomar är uppenbar.

Det finns politiskt stoff i pjäsen, även om det är personliga upplevelser som främst lyfts fram. Incidenten i Frankrike där fransk polis tvingade en kvinna att ta av sig sin burkini omnämns, och osökt går sedan tankarna till den franska kolonialmaktens förbrytelser.

Det finns en nyckelreplik: ”Inget av det du tror om mig stämmer.” Så får vi höra om kvinnornas framtidsdrömmar och förhoppningar. Det är allt från konstnärliga ambitioner till hoppet om en boxningskarriär och en förening för kvinnor — ”Fight club. Women boxers.” I uppräkningen ingår även siktet på att bli framgångsrik fotograf liksom förhoppningar om ett Iran fritt från förtryck och visionen om ett fritt Palestina.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

 

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Scen & film